Alcazaba och Gibralfaro – Málaga har vuxit i skönhet

Det är tidig morgon och jag har åkt till Málaga stad för att besöka fästningen på berget, om man nu kan kalla det ”berg” då höjden på kullen endast är cirka 130 meter. 

Málaga är en stad som verkligen har vuxit i skönhet och stadens ansvariga bemödar sig stort för att renovera gamla och förfallna byggnader till sitt original, det gör de med stor skicklighet. För mycket länge sedan var stadens fattiga områden i dåligt skick och det som skilde sig från mängden var Katedralen och Alcazaba. Långt fram i tid tog det en radikal vändning, stadens byggnader fick ett uppsving medan området på berget med Alcazaba och Gibralfaro tilläts förfalla så att de som var boende i området innanför murarna endast var de allra fattigaste.

Den mest missgynnade klassen använde till och med material från fästningen för att bygga sina hus bredvid murarna. Distriktet tvångsförvärvades och revs i slutet av 1900-talet och ersattes därefter med ”åtkomsttrappor”. För närvarande är bara en av de gamla byggnaderna kvar på samma plats och används i dag som ett museum. 

Den här berättelsen kommer inte att vara en lektion i historia, mer en personlig betraktelse över hur skönheten klamrar sig fast, trots människans enträgna försök att förinta och rasera. Det är våra egna ögon och vår fantasi som har den otroliga förmågan att återskapa originalet, det är en förmåga som är i ”ursprungligt skick” och det ska vi vara tacksamma över. 

På vägen till en romersk teater.

Jag njuter när jag sakta går igenom Málagas historiska kvarter, det är så många vackra miljöer att ta in att det blir en sen ankomst till det som är mitt egentliga mål. Jag passerar den berömda bodegan El Pimpi som också ligger nära området Alcazaba och har en fin utsikt över den romerska teatern.
   El Pimpi uppfördes i en gammal herrgård från 1700-talet som byggdes på en gammal romersk väg. Bodegan är uppdelad i olika rum och uteplatser och har en atmosfär som är helt underbar. 

JAG ÄR FRAMME! Och på en öppen plats ser jag delar av den teater som ännu finns kvar efter stor åverkan i slutet på 500-talet när romarna fick för sig att bygga lagerlokal till en fabrik. Då hade den halvmåneformade teatern redan varit övergiven i ett par hundra år och man tyckte att det var i sin ordning att strippa teatern från sitt byggmaterial.
Det romerska riket hade börjat att erodera och år 476 när den siste Kejsaren avsattes var det ”spiken i kistan” för den antika epoken. 

I fantasin kan jag föreställa mig skratten, ropen och folkvimlet som pågick på platsen, åskådarna på teaterns stenbänkar som vilt ger utlopp för sina känslor av de händelser som pågår på scenen. Ska det bli ”tummen upp eller tummen ner”. 

Den romerska teatern i Málaga används fortfarande och då ger man klassiska grekisk- romerska föreställningar, dans och teater. Och till dagens aktörer på denna scen säger jag ”bryt ett ben” vilket i realiteten är mycket möjligt då scengolvet är av sten och fullt av ojämnheter. 

Mot entrén till Alcazaba.

På väg mot ingången till Alcazaban står ett par små statyer på sin sockel. Det verkar som att de har blivit ditplacerade under senare tid. 

Utanför entrén sitter en man med sin hund, efter en stund tar mannen fram sin gitarr och spelar. Det är spanskt och ljuvligt att höra och som på en given signal går hunden fram till alla besökare för att stifta bekantskap. Det är fint och värmande att se en socialt begåvad fyrbent vän med svans som hjälper sin husse att få bröd för dagen. 

En viktig person.

Vid entrén står en byst på en sockel, jag läser Juan Temboury Alvarez. Det är mycket som kan gå förlorat om man inte är uppmärksam och det här visste jag inte. Utan Juan Temboury hade kanske Alcazaban mött ett annat öde. Denna man ägnade sitt liv åt bevarandet av inte bara Alcazaban men även Buenavista palatset, Basílica de la Victoria, Biskopspalatset i Málaga, Torre de Santiago och Eremitaget i Zamarilla. 1965 dog Juan Temboury i Málaga vid 66 års ålder. En viktig politiker som levde och verkade för det kulturella arvet och för konsten. 

I entrépaviljongen.

Här finns mycket information att ta till sig och jag rekommenderar att ni i er mobil scannar in de länkar som finns på skyltarna vid olika platser. Detta för att få den bästa möjliga information om Alcazaban och Castillo de Gibralfaro.

Entréavgiften till Alcazaban och Gibralfaro kostar cirka fem euro, vilket i mitt tycke är ett mycket överkomligt pris. Då inte bara för att få kännedom om historien om byggnaderna men även för njutningen av den totala översikt som man får över hela staden. Vid klart väder ser man både Gibraltar och Atlasbergen i norra Afrika. 

Vägen leder uppåt.

Den palatsliknande muslimska fästningen uppfördes mellan 700- och 1000-talet. Fästningen fick namnet Alcazaba vilket är det arabiska ordet för citadell.
Alcazaba var maktens säte i Málaga där guvernörerna i staden huserade fram till den senare delen av 1400-talet då Málaga erövrades av katolikerna. De använde Alcazaba som ett Kungligt residens, därefter fick Alcazaba en mer militär roll innan fästningen övergavs av militären år 1768. 

Guld och juveler.

Historien säger att de ska finnas moriska skatter kvar i Alcazaba men kan det vara sanning eller är det en myt?   

Det sägs att Alcazaba plundrades av katolska trupper, om de sedan gömde guldet och juvelerna i någon av grottorna, det vet idag ingen levande människa. Det är känt att några utlandsstationerade muslimer återvände till Andalusien förklädda i tiggarkläder för att sedan försvinna och att de lämnade ett spår av guldmynt efter sig. Det kanske är en uppdiktad saga, vem vet? Vad mig anbelangar spelar det ingen roll, det är spännande nog att tänka sig att det kanske ligger en sanning i legenden. 

Jag fångade en kyss.

I en vacker del av Alcazabans inre och på en gård med vattenspel och formklippta buskar fann jag ett medelålders par som lät sig fångas av den lugna och vackra atmosfären. Kyssen får spegla det som våra själar behöver och det som vi ger oss hän åt när vi befinner oss i sinnesro. 

Bilderna talar sitt eget språk.

Om väggar och murar kunde tala. På vägen uppåt och genom Alcazabans olika rum möts jag av de detaljer som fortfarande finns kvar, även om mycket av den ursprungliga strukturen har försvunnit så är det vackert. Det är främst de stora magnifika öppna portarna som får mig att nästan tappa andan, i mina ögon är de mästerverk. Här finns även små trädgårdar med marmorskulpturer från romartiden att njuta av och ta gärna en välbehövlig paus och insup den tidsdoft som präglar platsen. 

Monte de Gibralfaro.

För att komma vidare och besöka Castillo de Gibralfaro högst upp på berget är man tvungen att gå ut genom huvudentrén. Det är en mödosam klättring men väl värt besväret och förhoppningsvis förlorar man några hekto på vägen, om man har tur. På väg upp mot bergets topp kan man låta sig imponeras över de höga murarna och av längden på dessa. 

Längst med den stenlagda gångvägen är det grön växtlighet att njuta av, en spektakulär och fräck Agave Attenuata som kallas ”Lejonsvans” visar upp sig i all sin prakt. Det finns (som tur är) sittplatser där man kan vila sina trötta ben och fötter samt utsiktsterrasser där det erbjuds en vidsträckt utsikt utan dess like. 

Ett litet café.

Efter halva vägen rekommenderar jag att ni stannar till på det lilla och aningen undanskymda caféet som ligger placerat under lummiga träd. Hur underbart är det inte att dricka en god kopp kaffe, se havet och delar av Málaga stad breda ut sig nedanför.

Det otroligt vackra rådhuset (byggt mellan 1912 och 1919) som ståtar i sin vita glans med den fina formella rosenträdgården i närheten eller Málagas stora tjurfäktningsarena.  
En gång om året hålls en mässa i arenan där tjurfäktningsentusiaster samlas till en dag med tjurfäktning. Om tjurfäktning tycker man olika i Spanien, personligen skulle jag (om jag var tjur) gärna slippa att plågas. Jag skulle hellre sitta under min korkek och lukta på blommorna.

Högt uppe på berget.

Castillo de Gibralfaro är byggd på resterna av en gammal fenicisk fästning och en gammal fyr under 900-talet. Syftet med fästningen Gibralfaro var att hysa trupper och skydda Alcazaba som är förenat med de två tornens passage och med en mur som sträcker sig längs sluttningen. 

Här kan man som besökare vandra på muren med en hänförande utsikt. De murade terrasserna för frukt och andra växter finns kvar men är tyvärr inte planterade, däremot finns det stora skyltar där det står beskrivet vilka växter som användes och som förut gav färg till trädgården. Här och var ser man vaktkurer uppbyggda i sten där vakterna skulle stå på sin post för att skydda området mot inkräktare. Ett litet museum där en del av historien berättas finns även inne i Gibralfaro. Det som imponerar mest är den sagolika utsikten från murarna, njut av 360 graders vinkel där du kan se Atlasbergen i Afrika och det från berget som endast är 130 meter högt.

Snabbt nerför berget.

Nu börjar hungern att ge sig till känna och när det händer kan jag inte tänka på annat än mat. Jag tappar all sans och förnuft och får tunnelseende. Det är påfrestande men det är bara att fylla på kroppen med energi så fungerar motorn igen som den ska. Jag tar mig neråt och på halva vägen finns det en nästan omärkbar trappväg. Den leder till trevliga och små terrasser där det finns ”privata platser” att sitta på och växtligheten omkring är mycket grön. Det lutar brant neråt och på vägen ner möter jag de halvtama katter som lever sitt liv i sluttningen ner mot rådhusets rosenträdgård. Det är en passande plats att bo på för dessa ”kungliga katter” även om sluttningen lider av misskötsel är en bedagad skönhet ändå en skönhet. Och visst är det exklusivt att få bo i en brant sluttning som kan liknas med Babylons hängande trädgårdar. 

---