Hej! Spanien Ett magasin för nordbor med aktuella reportage på svenska om livet i Spanien och mer därtill.
September 2023 steg jag för första gången in i Edens lustgård och i oktober publicerades artikeln om paradiset i Torremolinos utkant. En sinnenas oas som trots en knapphändig information lockar relativt många inhemska besökare och turister. Det var ett kärt möte och idag har jag varit där ett flertal gånger med vänner som kommer för att besöka mig i Spanien.
I anslutning till den botaniska trädgården ligger en liten undanskymd juvel, det är en cirka 500 kvadratmeter stor japansk trädgård som då var stängd pga renovering. Nu är trädgården renoverad och återinvigd av borgmästarinnan Margarita Del Cid och jag är tillbaka för att upptäcka Zenträdgårdens hemligheter. Jag höll på att glömma, hur gick det med kyssen, blev grodan en Prins? Jag lovade er läsare att berätta om hur det gick och ett år efter mitt första besök har jag ett svar att ge.
Jag är ingen ”trädkramare” men här kan jag inte låta bli att lägga mina händer på stammen och känna styrkan i historiens vingslag.
Om man som besökare inte vet om att det här ligger en japansk trädgård när man kommer in i den botaniska trädgården går man lätt förbi och missar denna extra bonus. Undanskymd med höga enkla plank, omgiven av bambu och höga träd som ger skugga, så föreskrivs den japanska trädgården och denna regel följs rätt bra även i denna trädgård.
Sand, grus, stenar, mossa och vatten i en perfektionistisk kombination och placering, låter det tråkigt? Inte för de som på den tidiga ”Heianperioden” (794-1192) skapade stenträdgårdar ”torra landskap” där det sterila skulle ge upphov till en lugnande effekt på besökaren. Den vita eller grå sanden krattas för att efterlikna vågor och stenarna blir berg som skjuter upp ur havet. Ett miniatyrlandskap som i våra ögon skulle efterlikna något mycket mer och ge tanken ett friare spelutrymme och få oss att förstå att ”i det lilla ser vi det stora”.
Fantasilandskap
Efter den i mina ögon rätt oansenliga entrén in till japanska trädgården öppnar sig ett fantasilandskap. Det finns ett flertal uttänkta sittplatser för att uppleva trädgårdens olika perspektiv och varje del av den synupplevelse som besökaren får bjuder på något nytt. En stenlagd gång leder till den långa röda bro som leder över den lilla sjön till det lilla huset som har sin balkong över sjön. Vid ingången till huset rinner porlande vatten via rör av bambu ner i ett stenkärl för att ge frid till en stressad hjärna. Tehusets smala balkong ger besökaren möjlighet att blicka ut över den lilla sjön, som i sig är en egen trädgård med vattenväxter och stenar. I vattnet simmar sköldpaddor och karpar och de verkar njuta av det stilla livet i trädgården.
I trädgården finns ett mycket gammalt träd som har en kraftig och knotig stam. Det är vackert och påminner oss om att vi med åren blir vackrare och starkare. Jag är ingen ”trädkramare” men här kan jag inte låta bli att lägga mina händer på stammen och känna styrkan i historiens vingslag.
Tidens tand
På min promenad uppmärksammar jag ett par vackra japanska trädgårdslyktor, även kallat för japanska stenhus. De är ofta tillverkade i sten och finns i olika utföranden och storlekar, i denna trädgård har man valt stenhus i järn. I mitt tycke ger det en alltför stel känsla till det övriga och mossan som är en viktig ingrediens i den japanska trädgården fäster inte lika bra på järnet som på granit. Jag får naturligtvis tänka på (och acceptera) att trädgården är nyrenoverad och att tidens patinering inte har hunnit med att fästa för att det rätta intrycket ska infinna sig. Ett råd, vill man få ett snabbare resultat gällande patinering av sin prydnad i trädgården, stryk på lite yoghurt så ser man ett snabbare resultat. För vad kan vara vackrare än en stor kruka i terrakotta med vacker grön mossa på sidorna som visar på tidens tand.
Kritiska ögon
Det är dags att ta sig upp till nästa nivå av trädgården för att se allt i ”ett nytt ljus”. En trappa bakom tehuset leder mig upp till en sittplats där jag har en fin utsikt över hela trädgården. Forsande vatten rusar förbi mig där jag sitter och ljudet får mig att glömma den motorväg som ligger endast ett par stenkast bakom mig. Nedanför där jag sitter delar vattnet sig och blir till två små vattenfall som rinner ner i sjön. Det ger bra syre till växter, fiskar och sköldpaddor.
Jag tar tillfället i akt medan jag sitter och blickar ut över det planerade landskap som ligger under mig. Vad rör sig i mina tankar och hur ser jag som trädgårdsmästare på det som jag upplever i denna trädgård. I ärlighetens namn är jag inte fullt ut positiv och enligt mig saknas det ytterligare detaljer som är synonyma för en japansk trädgård. Mina ögon är tränade, skolade för detaljer och det kan ibland bli frustrerande då jag inte har möjligheten att påverka det jag ser. Jag kallar det arbetshandikapp och eftersom att jag nu är pensionär får det fritt utlopp, vilket är synnerligen ansträngande. Det jag saknar i trädgården är azaleor i olika färger och ett blommande körsbärsträd som är ett naturligt inslag i en japansk trädgård. Det kanske är på ingång då trädgården inte verkar ha fått sin slutliga finish, om inte får jag lobba för detta till någon ansvarig, vem nu det kan vara?
Grodan blev till prins
Och hur gick det med grodan som jag kysste? Ett år efter kyssen dök Prinsen upp och i skrivande stund är det han som upptar mina tankar. Vi är nu ”chicos” med varandra vilket enligt spanska termer betyder att jag är ”hans kille”, tydligen dröjer det ett tag innan begreppet ”novio” pojkvän träder in, sedan blir man ”pareja” dvs, ett par och sedan får framtiden utvisa vad nästa steg blir. Intet är som väntans tider som man brukar säga och jag får ha tålamod. Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge och det räcker för mig.
Ljuset börjar tränga sig på i trädgården och jag känner mig nöjd med de många bilder som jag har tagit. Det blir ett styvt arbete för tidningens redaktör att välja ut de bästa. Det har fungerat utmärkt tidigare och gör det säkert även denna gång. Jag dröjer mig kvar i trädgården en stund, lägger mobilen åt sidan och njuter av stillheten och det som mina ögon ser. Nästa gång tar jag med mig min Prins till trädgården, då ska vi sätta oss på bänken i trädgårdens högsta punkt, njuta av lugnet och av varandra.
