Hej! Spanien Ett magasin för nordbor med aktuella reportage på svenska om livet i Spanien och mer därtill.
Cartagena eller som staden en gång hette Carthago nova. Staden är en av de mest historiska platserna i Spanien, detta på grund av Kartagernas krig mot Rom och det romerska imperiet.
Det här reportage handlar om en mer okänd del av Cartagenas historia,nämligen slutstriden av inbördeskriget och vad som hände i början av mars 1939 några veckor innan krigsslutet. Här följer fortsättningen från artikeln i föregående nummer av tidningen.
Vid gryningen den 6:e är situationen förvirrad, upproret behåller kontrollen över kustbatterierna, marinbasen Arsenal och Artilleriparken. Fartygen kan nu ses på havet, de är en del av den frankistiska flottan som börjar anlända, bland dem är kryssaren Canarias. Brigad 206 fortsätter att gå framåt och beordras att inta batterierna. Först tar de batteriet Parajola, sedan belägrar man Arsenal-marinbasen, vars område är muromgärdat. Den nationella flottan fortsätter mot hamnen. La Parajola som återigen har intagits av de republikanska trupperna öppnar eld och mottar omedelbart moteld från Aguilones- och Jorel-batterierna som är i rebellernas händer, de lyckas skjuta sönder 2 av Parajolas 3 kanoner. Brigad 206 intar Arsenal och de sista motståndarna flyr i ubåten C-2, som inte seglade iväg med resten av flottan.
Statskupp
Klockan 20 skickar Melilla radio ett meddelande, men rebellerna i Cartagena har inte längre en radiostation för att ta emot kommunikationen. Men om händelserna i Cartagena inte redan var tillräckligt förvirrande, har det i Madrid skett en kupp mot Negrins regering. Sent på kvällen den 6:e känner de flesta av soldaterna i brigad 206 till nyheterna om Casado-upproret i Madrid. Nyheten att Negrín-regeringen har lämnat Spanien blir nu känt.
Trots allt fortsätter brigad 206 sin ostoppbara framfart. Rebellerna drar sig tillbaka mot de mest avlägsna och oåtkomliga batterierna. Vid gryningen den 7:e har praktiskt taget hela staden återtagits, både i stadsområdet och batterierna. Tidigt på morgonen sker anfallet mot Artilleriparken. På eftermiddagen kommer det sista fästet som rebellerna har att falla.
Cartagena är återigen under republikens styre, om man kan kalla det så. Men vad har hänt med flottan under hela den här tiden? Olika och förvirrande telegram har tagits emot av flottan, den mest allmänna uppfattningen är att man vill komma in i en hamn i Nordafrika under fransk suveränitet, förhandling sker med de franska myndigheterna om inresa till hamnen. Vid gryningen den sjunde eskorteras den republikanska flottan av franska kryssare till Bizerte i Tunisien.
Bristande kommunikation
Den 5:e beordrar Franco trupper från den 83:e divisionen av Levantarmén och den 122:e divisionen att gå ombord i Castellón respektive Málaga för att gå mot Cartagena.
På morgonen den 7:e, närmar sig landstigningsflottan Portman, flera skott skjuts från batterierna mot fartygen som vänder, även om de inte träffar, de flesta av skjutsystemen har skadats eller gjorts värdelösa av rebellerna innan de överlämnade sig. Omedvetet om händelserna som äger rum går två infanteribataljoner tillsammans med andra enheter, inklusive en militärdomstol på ångaren Castillo Olite i hamnen i Castellón. Olite kommer att göra resan ensam och med radion trasig. Efter 30 timmars navigering, runt 9 på morgonen den 7:e, är Olite på väg in i Cartagenas hamn.
Övertygade att staden redan har intagits, ingen har lyckats kontakta skeppet för att tala om den verkliga situationen. De passerar ön Escombreras och dess besättningsmedlemmar ser då att den republikanska flaggan vajar på stadens byggnader, efter ett första ögonblick av osäkerhet försvinner tvivlen när de får ett första skott av liten kaliber från San Leandro-batteriet precis vid ingången till hamnen. Fartyget vänder snabbt sin kurs och försöker fly mot öppet hav, men denna manöver gör bara att fartyget blottar sig för Parajola-batteriet. När Olite går in i eldlinjen vill Pallares inte ge order om att öppna eld med den kanonen som är oskadad, men efter en arg diskussion där Guirao riktar sin pistol mot Pallares huvud, beordrar han äntligen att öppna eld (Pallares skulle senare skjutas av Francos myndigheter som ansvarig). Det är ett enkelt skott på grund av det korta avståndet, men den första projektilen går för långt, skottet korrigeras och ett andra skott träffar fartyget.
Tragedi
Det blir en stor explosion, följt av en andra projektil som träffar ammunitionen som lagrats på fartyget. Män och material flyger genom luften, fartyget delas i två delar och sjunker snabbt, soldaterna som reser i lastrummen har inte tid att överge fartyget, de flesta av dem drunknar inne i fartyget. De som har lyckats lämna, många av dem skadade försöker ta sig i land, skådespelet är hemskt. Oliten sjunker på mindre än 15 minuter, många klamrar sig fast vid de två masterna som dyker upp från vattnet och andra på resterna som flyter i vattnet. Av de mer än 2.100 människor som var på fasrtyget omkom cirka 1.500 den dagen. Tragedin är av en sådan omfattning att de republikanska soldaterna själva samarbetar i räddningen, även fiskare och civilbefolkningen i Escombreras är med i räddningen.
Misslyckande
För republikanerna innebar det att de misslyckande med att hantera krigets slut. Striderna i Cartagena var ett tydligt exempel på detta, ett krig som skulle sluta på ett katastrofalt sätt för tiotusentals människor som förblev trogna till den republikanska regeringen och att de skulle bli offer för den nya regimens grymma förtryck.
Från den francistiska synvinkeln var det mycket svårt att rättfärdiga så mycket onödig död, en skamlig episod som ingen vill ta ansvar för, därav manteln av tystnad och glömska över dessa tragiska händelser.
Eftersom resterna av Castillo Olite såldes som skrot, inklusive liken ombord måste skrotningsarbetet stoppas vid flera tillfällen på grund av att skallar och kroppsdelar flyter i vattnet.
Makabert och skamligt slut på detta kapitel av inbördeskriget. Nationella trupper ockuperar hela Madrid den 28 mars 1939 och den 1 april avslutas inbördeskriget, som Franco går segrande ur.
Svensk medverkan
Totalt deltog cirka sexhundra svenskar som frivilliga på republikanska sidan i inbördeskriget. Av dem var 550 frontsoldater och de övriga hjälparbetare av olika slag. Av de stridande stupade ungefär var tredje.
Rekryteringen av svenskar till den republikanska sidan i spanska inbördeskriget kom igång på allvar mot slutet av 1936. Resan gick via Paris, där de frivilliga läkarundersöktes, och sedan vidare söderut till gränsen mot Spanien. Under de första månaderna kunde frivilliga åka fullt öppet över till Spanien. Men i februari 1937 stängde Frankrike gränsen och övergången fick ske nattetid på hemliga vägar i bergen.
Källa: Från olika historiska sidor sammanställt av Gunnar Lönn, också från flera olika språk vilket kan göra att det kan finnas något felöversatt eller feltolkning av händelserna.
