En spansk studie av det spanska finansinstitutet Fedea motbevisar flera vanliga fördomar om immigration och dess effekt på arbetsmarknaden.
Den nya rapporten visar att invandrare till Spanien varken tar jobb från den infödda befolkningen eller sänker lönerna. Studien som genomfördes av det välrenommerade finansinstitutet Fedea visar att invandrare inte tar jobb som efterfrågas av spanjorer.
Enligt färska uppgifter från Centre for Sociological Research (CIS) har invandring blivit spanjorernas största oro och gått från nionde till första plats på bara några månader. Denna förändring sammanfaller med en större offentlig debatt om fördelningen av minderåriga invandrare mellan autonoma regioner. Samt med spridningen av slående bilder av episoder av illegal invandring. Det har resulterat i att 57 % av spanjorerna anser att det finns för många invandrare i landet. Dessutom förknippar mer än 75 % invandring med negativa konsekvenser.
Negativismen baseras på missuppfattningar.
Studien från Fedea har letts av Raquel Carrasco som är professor i ekonomi vid Universidad Carlos III i Madrid. Den tar upp denna motsägelse och förklarar att mycket av rädslan för invandring bygger på missuppfattningar.
Arbetsmarknaden.
Carrascos rapport understryker att det inte finns några tydliga bevis på att invandring leder till sämre arbetsmöjligheter för lokalbefolkningen. Rapporten lyfter också fram att invandrare ofta har kortare perioder av arbetslöshet än spanjorer, detta gäller särskilt män. Detta anses bero på att invandrarna är mer ekonomiskt pressade, vilket gör dem mer benägna att acceptera jobb. Ofta då inom lågkvalificerade sektorer eller på tillfälliga kontrakt. Inledningsvis är det mindre sannolikt att de får arbetslöshetsersättning, men denna skillnad minskar med tiden.
Invandrare från länder utanför EU tjänar cirka 30 % mindre än spanska arbetare. Emellertid kan 94 % av denna löneskillnad förklaras av skillnader i egenskaper som ålder, utbildning, typ av kontrakt och anställningssektor. Endast 6 % förblir oförklarade och kan därför potentiellt hänföras till diskriminering.
Inledningsvis finns det ett betydande sysselsättningsgap mellan invandrare och infödda (15 procentenheter för män, 4 för kvinnor). Denna klyfta tenderar att minska med tiden inom vissa grupper, såsom latinamerikanska kvinnor. Dessa överträffar till och med sysselsättningsgraden för inrikes födda efter fem år.
Invandrares användning av det offentliga.
När det kommer till invandrares användning av offentliga tjänster lyfter Carrasco fram att det finns inga större skillnader mellan infödda och invandrare. Framförallt inte då man jämför samma åldersgrupper när det gäller vårdbesök och sjukhusvistelse. Invandrare har däremot sämre tillgång till specialiserad behandling och besöker därför akutmottagningarna oftare.
Brottsligheten bland invandrare.
Även om den totala brottsligheten inte har ökat nämnvärt med invandringen, är andelen fällande domar bland invandrare högre än bland infödda. Denna skillnad förklaras främst av demografiska och socioekonomiska faktorer. Eftersom en betydande del av invandrarbefolkningen utgörs av unga män med låg utbildningsnivå. Vilket är en demografisk grupp som tenderar att ha högre brottslighet oavsett nationalitet.
Slutsats.
Studien avslutas med ett antal rekommendationer för att hantera invandringen på ett sätt som gynnar både ekonomin och samhället. Carrasco betonar vikten av att utveckla en integrationspolitik som gör det möjligt för invandrare att delta fullt ut i samhället. Dessutom betonar hon att invandringen bör hanteras och kontrolleras bättre. Till exempel genom att anpassa invandringen till arbetsmarknadens behov och skapa mer ordnade migrationsprocesser.
Enligt Fedea kan Spanien fortsätta att dra nytta av invandringen utan att kompromissa med social sammanhållning eller ekonomisk stabilitet.