Färgstarka Palacio de Liria

Vårt mål på denna weekendresa är Palacio de Liria en av de viktigaste privata bostäderna i Madrid. Här residerar idag den 19:e hertigen av Alba tillsammans med sina hundar och en gris.

Trädgården vid Palacio de Liria. — Den formklippta trädgården.

Vi är på väg mot Madrid, den Kungliga huvudstaden som direkt vid första påseende fick mina förutfattade meningar på fall. Jag var beredd att möta en stad med trängsel, besvärande trafik och massor med oljud men möts av breda gator kantade med storslagna byggnader. Jag får en känsla av New York men istället för skyskrapor möts jag av palatsliknande byggnader som närmast kan liknas vid slott och det tar inte slut utan fortsätter kvarter efter kvarter.

Ett pling i mobilen

En tidig morgon vaknar jag av ett meddelande på min mobil, min vän Ann-Charlotte Halén hade skickat en reel från ett palats i Madrid. Den korta filmen visade magnifika salar och en häpnadsväckande och läcker utställning. Under dagen skrev Lotta ”detta palats skulle jag vilja besöka i Madrid” och jag svarade ”ta reda på var det ligger så sticker vi dit”. Därmed var planeringen igång för en weekendresa till Madrid.

Snabbtåget från Málaga

Det tar tre timmar att åka från Málaga till Madrid och vi åkte en tidig morgon från Málaga Maria Zambrano med varsin kabinväska. Det var lite oklart om huruvida Lotta hade bokat säten så att vi fick sitta vända i tågets färdriktning men Lotta hade uppfattat allt rätt. Jag fick fönsterplats och var mycket nöjd. En ”gofika”, mobiltid och prat om ”väder och vind” med Lotta. Resten av tiden var mina ögon helt fokuserade på landskapet som susade förbi utanför fönstret. Spanien, gröna kullar och miljoner olivträd, citron- och apelsinlundar och vidsträckta vidder, så vackert att jag nästan dånar. Resan är alltför snabbt över för plötsligt är vi framme i Madrid, jag hade gärna suttit längre då jag gillar att åka tåg.

Resenärer på äventyr. — Nu börjar äventyret.

Det är lätt att gå förbi den stora staty som står i den lilla parken innan man kommer fram till Palacio de Liria. Ofta är det så att det lilla försvinner i det som är större men kan vara av ett lika stort intresse. Jag bad Lotta ta plats i kön till incheckningen, vänder om och går tillbaka och måste gå mycket nära statyn för att se vad som är graverat på statyns stora sockel. Det står Condeza de Pardo Bazán och det väcker min nyfikenhet. Emilia Pardo Bazán y de la Rúa-Figueroa, grevinna av Pardo Bazán var i mina ögon en hjältinna.

Emilia levde mellan 1851 och 1921 och var, vad man kan säga en blandning av Helen Keller och Jane Austen. En spansk romanförfattare vars verk gjorde henne till en av de mest inflytelserika och mest kända kvinnliga författarna under sin tid. Emilias verklighetsbeskrivningar och feministiska idéer dolda i de verk hon skrev gjorde henne berömd och idéerna om kvinnors rättigheter i utbildningen gjorde henne till en framstående feministisk figur.

Allt detta kan man få kännedom om, om man tar några kliv tillbaka och uppmärksammar det man såg i förbifarten. Detta fick jag också vetskap om via Emilia, ordet ”feminism” myntades första gången år 1937 av en man vid namn Charles Fouier. Bra där Charles!

En trädgård på avstånd

Det är inte så upplyftande för mig som gammal trädgårdsmästare att mötas av restriktioner och förbud när jag ska besöka en palatsträdgård. För att få en helhetsbild av palatset behövde jag gå ut på gräsmattan men där tog det tyvärr stopp och jag fick inte ens gå på den grusade parkväg som gick vid sidan av och runt trädgården. Nitiska vakter stod och sneglade på mig så att jag inte skulle bryta mot reglerna och jag ”höll mig på mattan” men svårt var det.

Trots detta bakslag blev jag ändå mycket tillfredsställd när den bakre trädgården (som var stängd) öppnades för min skull. Jag fick med risk för liv och lem balansera på en trasig mur för att få en hyfsat bra bild på den välskötta figurklippta trädgården. Nöjd och glad trädgårdsmästare gick vidare och hittade en stor tekanna i rostigt stål, häftig som extra prydnad och ger ett crazy perspektiv till det välklippta och tuktade.

Huset Alba

Palacio de Liria är det officiella residenset för hertigarna av Alba i Madrid och för närvarande är det hem till Carlos Juan Fitz-James Stuart y Martínez de Irujo 19:e hertigen av Alba.

Palatset är även säte för Casa de Alba Foundation och är en stiftelse för bevarandet av det historiskt-konstnärliga arvet i Casa de Alba och grundades av den 18:e hertigen och hertiginnan av Alba. Stiftelsen sköter även de dokumentära samlingar som finns bevarade bland annat 21 unika brev från Columbus.
Den 18:e hertiginnan vid namn Cayetana Fitz-James Stuart finns även med i Guinness rekordbok för att inneha mest titlar av alla adliga, över 40 titlar och cirka 150 andra ärftliga titlar. Jag undviker att räkna upp alla här men de går att beskåda på Internet.

Fernando Fitz-James Stuart y de Solís. — Fernando Fitz-James Stuart y de Solís är hertig av Huescar, son till den 19:e.

Cayetana född 28 mars 1926, väckte uppseende men var oerhört omtyckt i Spanien. Hertiginnan hade en förmögenhet på 3 miljarder pund och ägde palats, slott och cirka 50.000 värdefulla konstverk.
År 2011 gifter sig Cayetana med en 24 år yngre man som det ryktades om att han var ute efter hennes enorma förmögenhet. Det skapade en friktion i familjen och många höjde på ögonbrynen, dock skrevs det ett äktenskapsförord och detta tystade de flesta av ryktena.

Cayetana avled den 20 november 2014 i sitt palats i Sevilla och efterlämnade till sina sex barn varsitt palats samt tusentals hektar mark. Cayetanas 64-årige man Alfonso som låg vid hennes sida när hon gick bort ärvde ingenting efter sin stenrika fru. I mina öron låter det som äkta kärlek.

Den flamboyanta Joana Vasconcelos

Född i Paris 1971 och en portugisisk konstnär känd för sina storskaliga installationer. Den internationellt kända Joana har valt ut mer än 40 av sina verk som ställs ut i palatsets salar. Det är en storslagen turné som visar hennes konstnärliga process. Installationerna är perfekt integrerade i slottets olika rum, av vilka några rum inte har varit tillgängliga för allmänheten förrän nu, kapellet, musikrummet och delar av trädgården.

Vid första anblick känns entréhallen till palatset liten och på gränsen till ”intetsägande” men denna åsikt tar jag snabbt tillbaka. Ibland krävs det en andra titt för att förstå skönheten i det som är avklätt och enkelt.

I entréhallen står två stora statyer av lejon och vaktar ingången till trapphuset. De har konstnären iklätt med virkad bomull och verket kallas ”Vigoroso och Poderoso”. Det är kaxigt och fräckt. Jag vågar mig förbi de vaktande lejonen och genom en till synes rätt liten dörröppning i entréhallen. Jag möts av en trapphall så vacker att jag häpnar. Det var kanske det som var meningen, ett överraskningsmoment och det har arkitekten Don Jacobo Fitz-James Stuart y Colón sannerligen lyckats med. I trapphuset är placerat en minst sagt iögonfallande skapelse av olika material med namnet ”Valkyrie”. Den står i skrikande kontrast till nyklassicismen som präglar husets arkitektur. Det är galet men jag älskar det.

alkyrie Thyra — Vigoroso och Poderoso välkomnar.

Piano Dentelle i Palacio de Liria. — Piano Dentelle.

J'Adore Miss Dior i Palacio de Liria. — J’Adore Miss Dior.

Ett ljus i ögonvrån

Jag står kvar ett tag i trapphallen och stirrar på ”Valkyrie”. Hur ska jag förstå denna konst eller behöver den förstås? Den kanske bara är som den är i betraktarens ögon.

När jag är på väg mot första våningen ser jag i ögonvrån ett starkt rosa ljus i rummet som kallas ”Hall of The Loves of The Gods”. Här har konstnären samarbetat med Dior och skapat ett jättelikt rosa band ”J’Adore Miss Dior” till synes byggt med parfymflaskor. Ett spektakulärt byggnadsverk.

I en annan av palatsets vackra salonger tronar ”Piano Dentelle” en flygel helt klädd i vit virkad bomull. Det som imponerar mest är ”Marilyns skor” uppbyggt av kastruller, helt galet och enligt mig sensationell konst. De högklackade skorna har fått en rättvis placering i ”El salón de baile” balsalen.

Joana fortsätter att väcka känslor

I det italienska rummet finns en variant av ”Adam och Eva” bärande mellan sig ett ”Jesusbarn”. Det är vackert och på ett sätt värmande att se detta verk och visst är det så att alla barn som föds är ”Jesusbarn”.

I den salong som kallas Stuart Room har Joana helt fräckt placerat ut hundar med virkade överdrag i olika färger och i Hertigens matsal har två stora kräftor tagit plats.

I palatsets kapell (stängt för allmänheten) krävde Joana att kapellet skulle öppnas för att visa det vidunderliga konstverket ”Flaming heart” som står i skarp kontrast med kapellets stilla atmosfär.

I det spanska rummet med sina röda tapeter har ljuskronan fått lämna plats för ytterligare en märklig skapelse. Corazón Independiente Negro (Det svarta självständiga hjärtat) som är ett konstverk uppbyggt med svarta engångsbestick. Det stora hjärtat som går från golv till tak snurrar sakta och stannar aldrig.

Matilha (pack of dogs). — Corazón Independiente Negro.

På väg ut

Lotta och jag har vandrat i otakt genom palatsets salar men vi hittar varandra i palatsets kapell. Jag blir återigen stående en stund för att insupa den märkliga känslan av denna skapelse ”Flaming heart”. Ett monster från yttre rymden, en blodröd bläckfisk vars tentakler invaderar betraktarens utrymme och ”förorenar” den omgivande arkitekturen.
Jag får känslan av att kapellet har förvandlats till en levande organism. Jag ryser till och lämnar kapellet.

Det sker underliga saker i palatset

När vi går ut från palatset ser vi en kvinna i vita kläder komma förbi oss med en barnvagn, en hund i koppel, en utan koppel och i barnvagnen en baby. Kvinna försvinner in genom en stor svart dörr vid sidan av palatset och vi tänker att det säkerligen är någon ur personalstyrkan.

Vi dröjer oss kvar och jag försöker ta en sista bild på Palacio de Liria, fortfarande lite besviken över att jag inte får gå ut på gräsmattan. Då ser vi den svarta porten öppnas och ut kommer kvinnan i vitt tillsammans med hundarna, barnvagnen och en stor gris. Den grisen är lyckligt lottad och får gå på de gångar där vi är förbjudna att gå och även på gräsmattan. Jag ropar till Lotta jag måste få en bild av grisen och springer en omväg för att genskjuta både hundar, gris och kvinna i vitt. Då plötsligt viker de av och börjar gå uppför en lång och vacker trappa som leder till palatsets högra gavel. Jag vill skrika stanna men gör det inte.

Kvinnan i vitt styr med van hand barnvagnen uppför trappan med hundarna i släptåg. Grisen tvekar vid första trappsteget men börjar sedan gå uppför den långa trappan, det ser mödosamt ut men han klarar det. Jag står på ett för långt avstånd för en bra bild och grisen går på områden som inte får beträdas av någon på två ben. Det känns som att jag har missat att ta ”årets bild”.

Hasta la vista, Madrid

Tjusigt inredda restauranger, mysiga kvarter, ruffiga kvarter, Palacio Real med 3800 rum, Gran Via med musikaler i världsklass, en Hertig med en gris som har förmåner utöver det vanliga, vad mer kan man begära? Jag måste åka tillbaka till Madrid och nästa gång ska jag inte missa att besöka Museo Banksy med sina omskrivna muralmålningar och Madrids övriga palats. Palats som gör allt för att överglänsa varandra i skönhet. Madrid ”hermosa ciudad” du har levererat och mer därtill.