En vardag fylld av skönhet

Det är märkligt, men ofta är det just det som vi så obetänksamt förbiser som i själva verket bär på den största skönheten. Inte de stora ögonblicken som briserar i ljus och jubel men som sedan försvinner likt när dalande fyrverkerier förlorar sin korta tjusning. Nej, det handlar mer om de där små stunderna som nästan inte gör något väsen alls av sig — de som viskar blygt snarare än basunerar när de tillåts hitta sin givna plats bland alla bevarade minnen.

VARDAGSLIVET – det där som för många kan förefalla vara en grå kuliss, något man helst vill fly ifrån eller bara låta försvinna — men kanske är det just där, mitt i allt det vardagliga, som det ljuva i livet egentligen gömmer sig. Själv märker jag det när jag vaknar en helt vanlig morgon och ser ljuset sila in genom persiennerna. Det är inget märkvärdigt alls egentligen – inget dramatiskt ljusspel över horisonten – utan bara det där stilla, varma och löftesrika ljuset som väcker rummet och berättar – ”Här har du mig. En helt vanlig, men ändå ny dag…”

Jag märker att ju mer jag ger mig tid att se vardagen, desto mer börjar den visa sin lyster.

Hitta skönheten i det enkla

Kanske kan du hålla med om att det faktiskt finns en skönhet i något så enkelt som kaffekoppen som ångar i handen. I hur den där första klunken känns som att sjunka ned i något tryggt och välbekant. Kaffet blir som en liten ritual som påminner om att vardagen är byggd av små ceremonier, nästan osynliga, men just därför så värdefulla. En sorts, om än tyst, musik, där stroferna går igen, dag efter dag, men ändå aldrig riktigt hörs på precis samma sätt.

Jag tänker ibland på hur vardagen väver oss samman med världen omkring oss. Att gå ned till bageriet och hälsa på den alltid lite stressade bagaren, som ändå tar sig tid att skämta när han räcker över en varm och frasig ”barra de pan”. Att se kvarterets barn på väg till skolan med sina färgglada ryggsäckar ibland större än deras egna ryggar, de ljusa barnskratten som sprudlar i morgonluften. Eller att möta den gamla damen som varje dag i sakta mak går sin runda med den lilla hunden och stannar vid samma gathörn för att invänta hundens försiktiga nosande. Små scener, men som i ett större stycke gör att man känner att man hör hemma just här och just nu. Det är i de där ögonblicken som vardagens skönhet blir så tydlig — i rytmen, i upprepningen, i det välbekanta som likväl hela tiden förändras i små och snarlika nyanser.

Och så finns det förstås små stunder av oväntad skönhet, sådana som inte ber om uppmärksamhet, men som får lyster när man råkar se dem. Som att öppna fönstret och känna en plötslig doft av jasmin blandad med doften av nyregnat damm. Eller att höra tvätten som fladdrar i vindkasten likt ett stillsamt ackompanjemang till eftermiddagens myller. Sådant går lätt förlorat om man bara jagar det storslagna. Men stannar man upp, om så bara för ett enda djupt och utdraget andetag, märker man att världen hela tiden viskar sitt ”Varsågod, här har du mig – din nya vackra dag…”

Det är som om vardagen vill påminna om att skönhet inte är en utvald händelse, utan mer ett sätt att se. Att livet i sig redan är tillräckligt, om vi bara vågar öppna ögonen och låta det träda fram i sin vardagliga prakt.

Små samtal som bygger broar

Det märks också i samtalen vi för. Inte i de stora diskussionerna som ska lösa världens problem, utan i de små ordväxlingarna över köksbordet. Frågan ”Vill du ha lite mer..?” som egentligen betyder ”Jag vill ta hand om dig…”.

Eller den ordlösa förståelsen när man delar en blick med någon och vet precis vad den andre menar. Små samtal som bygger broar utan att man egentligen lägger märke till att det sker.

Jag minns en dag när jag satt på en parkbänk och bara lät tiden gå. Det fanns ingenting särskilt som skulle hända eller göras, inget jag väntade på. Ändå kände jag att själva stillheten var fylld av händelser. Barn som cyklade förbi, en hund som drog i sitt koppel, en duva som hackade i gruset. Allt detta, helt vardagligt, men samtidigt en hel värld i rörelse. Jag tänkte då att kanske är vardagens största gåva just detta — en påminnelse oss om att vi minsann befinner oss mitt i livet, att vi inte behöver springa någon annanstans för att upptäcka och tacksamt ta emot det.

Vardagslivet bär på en särskild sorts poesi. Den är inte högljudd, den kräver inte rampljus, men den är där – i en sked som rör om i soppan, i ljudet av ett fönster som öppnas, i ett leende på gatan. Det är en poesi som inte vill imponera, utan bara vill påminna oss om att vi alltjämt lever.

Och kanske är det just det som är den stora skönheten — att allt det vanliga faktiskt blir ovanligt när man ser det på ett annat, kanske ärligare sätt och upptäcker att vardagen inte är ett hinder mellan oss och livet, utan i själva verket vägen genom vår levnad.

Se vardagen!

Jag märker att ju mer jag ger mig tid att se vardagen, desto mer börjar den visa sin lyster. Det är som att en slöja lyfts och plötsligt görs det jag tidigare bara gått förbi synligt.

Ett gammalt träd som stått där hela tiden men som plötsligt tycks berätta något med sina knotiga grenar. Ett barns skratt som får luften att upplevas mer tyngdlös. Till och med disken i köket kan bli något att le igenkännande åt, för den berättar ju också om måltiden vi just delat, om gemenskapen som nyss fyllde rummet. Och kanske är det så att vi inte behöver leta efter skönheten i det extraordinära, för allt det vackra är redan här. Vardagen är inte ett mellanrum, utan nuet där vi befinner oss. Den är det som håller oss uppe, som bär oss genom dagarna, som ger oss rytm, trygghet och ibland oväntad förundran…

Så jag fortsätter att låta kaffekoppen värma mina händer och sprida sin doft. Jag lyssnar till ljudet av skorna mot trottoaren, till någon som visslar eller sjunger i fjärran. Jag låter mig själv stanna upp ibland och märker att livet i vardagen faktiskt blir lite rikare då.

Det är inte alltid enkelt – vardagen kan ibland kännas tung, grå och monotont tröttande. Men kanske är det just då som vi mest behöver påminna oss om att skönheten också finns just där, i det lilla, i det vanliga. Och att det är genom att SE dessa små glimtar, som vi tillåter vardagen att öppna sig och bli något mer än bara ännu en av alla dessa dagar som annars bara skulle rusa förbi…

För när allt kommer omkring är det kanske just vardagen som är vårt verkliga arv. Inte resorna, inte de högtidliga ögonblicken, utan de små ögonblicken som tillsammans väver våra liv. Vardagens skönhet är att den ger oss en hemvist i tillvaron, den rotar oss i det mänskliga, den påminner oss om att vi fortfarande är här – levande, närvarande…och mitt i livet.

Och i just det finns en stilla, nästan ödmjuk glädje — att vi faktiskt får vara här, att vi får dricka vårt kaffe, får andas vår luft, får möta våra medmänniskor. Att vi får leva våra vardagar, dag efter dag, tills de en dag formar den berättelse vi lämnar efter oss i vår alldeles egna tidebok…