Hej! Spanien Ett magasin för nordbor med aktuella reportage på svenska om livet i Spanien och mer därtill.
Det är av många anledningar som jag skriver denna artikel och det är även många händelser som har lett till att det blev just jag som skulle skriva. Ni vet, om inte det hade hänt så hade inte heller det här hänt och så vidare. Ni ska få stifta bekantskap med en familj som har rört vid mitt hjärta, familjen Lopez Rodrígues i Alomartes.
För cirka 30 år sedan i Melilla bildades miljögruppen Guelaya. Det är en grupp på 40 till 50 personer som varje år tillsammans köper sin ekologiska olivolja som de kallar ”Aqua de mayo”. Denna olivolja produceras av Alomartes Caseria de la Virgen i Granada och är vida berömd för sin exklusiva kvalité.
Från Melilla till Málaga
En av entusiasterna Diego José Navarrete som arbetat med miljöfrågor i 35 år för kommunen i Melilla bestämde sig en dag för att efter 54 år flytta till Málaga. Nu har det gått tre år sedan Diego flyttade från den spanska exklaven i norra Marocko men han är fortfarande verksam i gruppen Guelaya. Här har han möjlighet att ha direktkontakt samt att även besöka producenten när oljan ska beställas för att sedan transporteras till Melilla. Och naturligtvis även köpa olivolja i butiken Caseria de la Virgen som present till sina vänner. Jag har ännu inte mottagit någon dunk men jag kan alltid hoppas på att få ett smakprov framöver.
Ni som läste min artikel ”Japanska trädgården i Torremolinos” känner till att den groda som jag kysste faktiskt blev till en Prins. Och det är Diego som jag talar om, det är han som också har givit mig informationen om olivoljeplantagen och är min chaufför för dagen. En annan kär person Lotta Halén och som bor i Torremolinos på heltid har lovat att följa med som översättare, vilket jag är mycket tacksam för. I bilen har vi även stuvat in min bror Mats som även han tycker att det ska bli ett spännande äventyr.
Här vill jag bo
Vi åker mot Granada för att sedan ta oss nordväst till en liten by som heter Alomartes. Byn är som de flesta spanska byar vackert belägen men den gör inte mycket väsen av sig, annat än att här finns en restaurang som serverar mat så god att änglarna gråter. Hur i hela friden kan det ligga en första klassens restaurang ute i obygden tänker vi? Men det gör det och har ni vägarna förbi, stanna till och njut av delikata smaker som får det att blomma i munnen. Lägg namnet på minnet, Restaurante Camino de la Huerta väl värt en timmes bilresa från Málaga. Och se för Guds skull till att ni har en chaufför till hands så att ni även kan njuta av traktens goda vin.
Den asfalterade vägen från Alomartes leder in på en gropig grusväg och vi tror först att vi har kört fel men det har vi inte. Omkring oss är det slättland och långt bort i öster tornar Sierra Nevada upp sig och snön lyser vit på topparna. Vi befinner oss i ”olivlandet” för omkring oss är det rader med olivträd, nästan så långt som ögat kan nå. Vi viker av från grusvägen och möts av en stor svart grind som öppnas automatiskt av en person som vi aldrig fick se, aningen märkligt men så var det. Huset som vi kommer fram till är bland de vackraste spanska herrgårdar jag har sett, stort och pampigt utan att vara överdådigt. Här bor de två bröderna Angel och Antonio Lopez Rodrígues.
Ett företag som säljer exklusiv olivolja runtom i Europa och till Japan och Kina. Företaget har till och med en mindre plantage med tusenåriga olivträd.
Tanken från början
Ett familjeföretag, en klan som skulle leva som en stor familj var Angels och Antonios pappas idé när han för 50 år sedan köpte marken lite norr om Granada. Efter bara 3 år avlider pappan och lämnar efter sig 4 söner att förvalta arvet och för drygt 25 år sedan startades Almazara Caseria de la Virgen.
Ett företag som säljer exklusiv olivolja runtom i Europa och till Japan och Kina. Företaget har till och med en mindre plantage med tusenåriga olivträd. Det är mycket dyra oliver som skördas på denna plantage och den olivolja som utvinns kallas i folkmun ”miljardärsoljan” då den köps av spanska kändisar och andra celebriteter.
Antonio tar med oss in i den lokal där oljan förpackas för vidare färd ut i vida världen. I ett litet rum står Maria Mathilde 20 år, med van hand och skicklighet klistrar Maria fast lappar på alla flaskor. Det gäller att få alla lappar att sitta någorlunda rakt och centrerat på flaskorna, själv ser jag en viss charm i att de sitter lite snett på flaskan. Antonio berättar för oss att företaget producerar 3 olika oljor vilken ”miljardärsoljan” är en av dessa. De har 4 anställda från mitten av oktober fram till början av februari, resten av året är det försäljning.
Ekologisk odling
Allt tas om hand och återvinns, löv blir till foder samt kompost och kärnorna som separeras från olivköttet blir till en form av pellets för uppvärmning av bl.a. det stora huset. Det som händer är att det behövs värme i de olika stegen i en process som inleds med att skilja kärnorna från olivköttet. Vidare går olivköttet till en centrifug där vattnet separeras från olivköttet och om jag lyssnade med rätt öra är det mycket vatten som centrifugeras bort. Den olja som utvinns ska efter separeringen sedan ”tvättas ren” dekanteras innan den går till förpackning i dunkar och flaskor.
Sida vid sida med gamla olivträd och olivoljefabriken ligger en bondgård som drivs som en skola och verksamheten sköts av brodern Angel. Hit kan barngrupper komma för att lära känna de djur som finns och få kunskap om hur djuren sköts. Det finns även möjlighet för barnen att lära sig hur olja utvinns ur oliver på gården.
Det finns därför en liten lokal i fabriken endast till för barn med information presenterat på ett roligt sätt och med den gamla tidens redskap för utvinning av olja. För vem vet att det ur gröna oliver utvinns grön olja och ur de svarta utvinns den gula oljan. Det var något som jag inte hade kännedom om.
Ett läger för ungdomar
På gården driver också de två bröderna en lägerverksamhet. Det är Angel som är ansvarig för verksamheten och han berättar att hit välkomnas olika grupper för sommarläger och de flesta stannar i en vecka. Det kan vara olika sammansättningar på grupperna, skolklasser men också ungdomar som har ”kommit på glid” och behöver några dagars perspektiv på sin tillvaro.
Angel visar oss runt på gården och här finns det väl tilltagna utrymmen för olika aktiviteter samt mindre och större sovsalar som har en tilltalande inredning. När ungdomarna samlas på lägret kan de bl.a. besöka djuren på gården, ägna sig åt fotografering och målning då det finns rum som är ämnade för denna hobby. Det finns även en musikverksamhet i Parapandahuset där ungdomarna kan producera sin egen rockmusik, det blir sedan till en konsert på gårdens teaterscen. På teatern spelas även pjäser och ungdomarna får lära sig att uttrycka känslor och att arbeta med sitt kroppsspråk. Enligt mig är det ett utmärkt sätt att arbeta med barn- och ungdomar på.
Vilken dramatisk och utvecklande miljö för ungdomar att få uppleva allt det som finns på gården.
Cirkustältet
Bakom det vackra huset ser jag en hög järngrind. Vid första påseende verkar det inte vara något speciellt men när jag öppnar grinden ser jag ett cirkustält i regnbågens alla färger och min fantasi börjar genast spela. När jag var barn var jag mycket fascinerad och helt hänförd av fenomenet cirkus.
Jag är född i Stockholm men uppväxt i en småstad i norra Sverige (Örnsköldsvik) och där var det inte ofta som sådan kultur visade upp sig. I Ö-vik var det backhoppning, milspåret och hockey som gällde. Inte riktigt min grej, så ni förstår min förtjusning när ett vandrande cirkussällskap dök upp på orten. Det var fantastiskt spännande och eftersom jag är en älskare av hästsport så var jag helt betagen.
Det blev jag även nu när jag fick kliva in i det lilla cirkustältet för här förstår jag att det händer spännande saker. En tron står i ett hörn och ser lite skamfilad ut men vad gör väl det, där har kanske Kung Lear suttit och funderat över hur han ska uppfostra sina döttrar. I manegen har kanske ponnyn som står i hagen blivit lärd att bocka och niga inför publiken. Vilken dramatisk och utvecklande miljö för ungdomar att få uppleva allt det som finns på gården. Här kan fantasin få fritt spelrum.
Antonio och Angel
Vårt besök närmar sig sitt slut. Jag ser på Antonio när han berättar om plantagen som har fyra generationer bakom sig att han har svårt att hålla tårarna tillbaka. Familjen Lopez Rodrígues historia känns som tagen ur en film. Antonio säger att det snart kan vara slutet för gården och för den verksamhet som pappan för länge sedan startade. Av de fyra bröderna finns nu bara Antonio och Angel kvar på gården. De andra två av bröderna är inte intresserade av att driva verksamheten vidare och de barnbarn som finns har andra intressen. Det som lockar är staden och andra möjligheter, avfolkning kallas det och det drabbar inte enbart Spanien.
Jag lägger en hand på Antonios arm och säger på spanska ”has puesto tu corazón y tu alma en ello” och då kommer tårarna. Tänk så många eldsjälar det finns som borde belönas med en medalj för sitt enträgna arbete för familjen och för det som är skapat. En skapad verksamhet som genom åren har belönats med olika utmärkelser men det är naturligtvis också en form av personlig belöning. Antonio och Angel, vi ses igen och jag skriver manuset med arbetsnamnet ”tårar ger hopp”.
