Épila – historiskt ett hem för adeln

När man åker med bil på motorvägen från Madrid uppåt och hamnar i provinsen Zaragoza kan man se olika typer av landskap, men inget man speciellt hajar till för. Man kan inte föreställa sig vad man kan se om man svänger av på en sekundär väg. Det finns sannerligen dolda pärlor!

Det som förvånar mig är att när man åker några kilometer igenom ett torrt landskap och plötsligt i nästa kurva ändrar det sig totalt. Det hände mig med byn Épila som ligger ca 40 km från staden Zaragoza.

Jag hade hörts talats om den här byn, när jag skrev om byn Almonacid de la Sierra och om en av grevarna Aranda och hans häxjakt. Épila, var där hans palats var och än idag finns. Nyfiken som jag är ville jag åka dit. Ödet och intresset för byns arv förde mig dit, så nu har jag även gjort en dokumentärfilm för stadsfullmäktige. Den visas i höst.

Industriellt avancerad på sin tid.

Under lång tid var det en av de mest industriellt avancerade byarna i Aragonien och Spanien. Där fanns en sockerfabrik, en alkoholfabrik med ett destilleri, en industrialiserad vinkällare och en taktegelfabrik med hög produktion. Dessutom fanns det flera gruvor för mineralbrytning som nu inte längre finns kvar.

I nutid består byn av jordbruk, fruktodlingar, boskapsskötsel och biodling. Men med en växande och viktig industrialisering som startat igen.

Enligt arkeologiska utgrävningar.

Épila var en keltiberisk bosättning som kallades Bis polis år 748 f.Kr. och sedan blev Segontia under romartiden. Goterna intog Epila omkring 473 e.Kr. Därefter erövrade muslimerna staden utan svårigheter omkring år 714.

Kung Alfonso I av Aragonien, ”slagskämpen”, återerövrade Epila år 1119 men behöll den muslimska befolkningen. De fick ett år på sig att lämna den muromgärdade byn för att bilda samhällen i stadsdelar utanför murarna. Med undantag för sina hem fick de behålla allt, sin religion och sina rättigheter.

Palatset är förbundet med klostret genom en passage där grevarna kunde sitta och lyssna på den kyrkliga mässan.

Hem för adeln.

Mycket har hänt här i byn, en by som liksom många andra byar i Spanien, kännetecknas av att ha varit hem för medlemmar av adeln genom historien. Jag förflyttar mig till år 1393 då grevskapet såldes till Don Lope Ximenez de Urrea och byggandet av palatset påbörjades. En annan herre med samma namn utnämndes till greve av Aranda år 1483 och under århundraden tillhörde byn familjen och grevarna av Aranda.

Romersk bro. — Den romerska bron används fortfarande.

Don Pedro Pablo Abarca de Bolea, var den siste greven av Aranda, han dog den 9 januari 1798 i palatset. Där levde han de sista åren av sitt liv och utan ättlingar lämnade han efter sig släktsagan. Utan manlig arvinge blev det en del av ”La casa Híjar” (hertig) genom giftermål med sin brorsdotter, varvid titeln greve av Aranda försvann som sådan.

Jag har varit inne i palatset och det är imponerande, här finns mer än hundra rum. Det är lätt att gå vilse där inne. Greven av Arandas palats tillsammans med det intilliggande Conception-klostret, är en av de mest anmärkningsvärda byggnader från 1400-talet i Aragonien. Palatset är förbundet med klostret genom en passage där grevarna kunde sitta och lyssna på den kyrkliga mässan.

Träff med abbedissan.

Jag hade turen att få komma in i klostret och träffa abbedissan. Det finns bara 5 nunnor kvar av de 26 som förr fanns i klostret och den yngsta är 78 år gammal. Det var en mycket fin upplevelse att få komma in och intervjua henne. Nunnorna var mycket vänliga och under de två dagarna jag besökte dem bjöd de mig på färsk apelsinjuice och kakor.

Tillbaka till palatset, som var grevarnas bostad. Det är ett av de mest imponerande exemplen på civil arkitektur som bevarats i den autonoma regionen. Både för den konstnärliga kvaliteten på den stora variationen av element som utfördes till följd av förändringar och utvidgningar under alla århundradena. Men också för dess dimensioner, som gör det till ett av de mest intressanta monumentala komplexen av aragonisk arkitektur. Det är troligt att palatset ersatte slottet i början av 1400-talet, det som låg på en hög kulle med utsikt över byn och som det knappt finns några rester kvar av idag.

En av de viktigaste i Aragonien.

Precis ovanför palatset ligger kyrkan Santa María La Mayor från 1600-1700-talet. Takmålningarna och de imponerande valven ger ett otroligt intryck av den tidens byggnadsverk och betraktas som en av de viktigaste i hela Aragonien. Så vackert. Befolkningen kallar kyrkan för den ”Lilla Basilikan El Pilar”.

Nedanför byn, bland alla fruktträd, finns den romerska bron över floden Jalón från 300-talet e.Kr. Det är den största lämningen som finns kvar. Inte långt ifrån kan man se ett eremitage i senromansk stil vid namn Santa María Magdalena, den äldsta lämningen av kristendom i Épila. Själva byn är en kontrast med smala gator och gamla byggnader, blandade med nya och restaurerade hus.

En av platserna som fascinerade mig var när jag åkte till Rodanas helgedom (santuario) från 1500-talet som ligger 16 km ifrån byn och är skyddad av bergskedjan Rodanas. Inuti kyrkan finns en vacker alabasterskulptur från 1546 som håller ett barn i sin vänstra hand. Den föreställer en av byns skyddshelgon, Jungfrun av Rodanas. Detta arkitektoniska komplex består av kyrkan, församlingshuset och gästhuset och omges av en trevlig natur och miljö med flerhundraåriga olivträd.

Takmålningarna och de imponerande valven ger ett otroligt intryck av den tidens byggnadsverk och betraktas som en av de viktigaste i hela Aragonien. Så vackert.

Lilla Basilikan El Pilar i Épila. — Den stora kyrkan som kallas den lilla Basilikan i Aragonien.

Legenden säger…

Enligt berättelsen befann sig en herde år 1546 med sin hjord på en av kullarna i bergskedjan Rodanas, när en blixt uppenbarade sig framför hans ögon. Herden kunde knappt tro vad som hände med honom när han såg jungfrun som talade till honom; ” Min son, du och ditt folk går igenom olyckor som inte kan gå obemärkta förbi trots böner. Så ta detta kärl med välsignad olja och när en olycka drabbar någon, smörj honom i det och det onda kommer att försvinna”, sa hon.

Omedelbart begav sig herden till byn och rapporterade uppenbarelsen och vad som hade sagts till pastorn. Så byborna byggde en helgedom för att dyrka henne och en pelare med hennes bild på, där hon uppenbarade sig. Många mirakel hände på grund av oljan och ingripandet av jungfrun, eftersom den välsignade oljan inte slutade fylla kärlet. En familj vågade använda oljan för matlagning, och som straff slutade den att flöda och bota sjukdomar. Det kärlet finns ännu idag inne i kyrkan.

Vandringsleder runt Rodanas.

En av rutterna leder till ”la Cueva del gato” (Kattgrottan), en enorm grotta. Tack vare det gynnsamma geografiska läget och de utmärkta förhållandena var den ett skydd under olika förhistoriska och historiska perioder. Namnet kommer från en äventyrlig katt som vandrade in i grottan för att söka mat och skydd. Det sägs att djuret lyckades ta sig igenom den och dök upp i byn bredvid till ägarens stora förvåning när han fick reda på det.

Grottan är så lång att de inte har kunnat utforska den helt. Cueva del Gato är skyltad och inget hinder finns att gå in där. Från vägen leder en grusväg praktiskt taget till ingången, så man kan lämna bilen mycket nära och behöver bara gå i några minuter, om man inte vandrar dit.

Även om nyfikenheten inte tog död på katten i den här grottan bör man naturligtvis alltid vidta vissa försiktighetsåtgärder. Har du inte sällskap med en välutrustad speleolog eller är en katt med lokalsinne ska du inte ta risken att utforska den på egen hand.

Karnevalen i februari har nu firats varje år i över 200 år
och är mycket känd över hela Aragonien.

Egen karneval, lokal mat och produkter.

Jag får inte glömma att nämna karnevalen i byn som firas i februari månad. Det började med den siste greven, som gifte sig för andra gången med sin brorsdotter som var mycket yngre än han själv. Han ville glädja henne och förberedde många danser och karnevaler i den stora salen, senare spred sig detta till hela befolkningen i byn. Karnevalen i februari har nu firats varje år i över 200 år och är mycket känd över hela Aragonien.

Epilenses gastronomi är enkel men kräver autentiska kvalitetsprodukter, med fördel av den lantliga miljön som fortfarande kan leverera från egna grönsaksodlingar och bondgårdar. Här måste jag nämna den populära rätten som består av lammkotletter. Med mer än 25.000 får har Épila en av de största produktionerna av Ternasco de Aragón (lammkotletter) med ursprungsbeteckning. Den naturliga utfodringen där djuren betar på fälten bidrar till att ge köttet den bästa smaken.

Vin, olivolja, frukt, som de fantastiska körsbären, nektarinerna och honungen som efter generationer av kunskap är känd i Aragonien. Bikuporna som ligger vid foten av berget Moncayo. Här produceras honung med smak av rosmarin, timjan, lavendel och salvia vilket ger den en speciell smak och som gör den unik.