Krokodilparken i Torremolinos

INTRO Det är få som förväntar sig att ett namn som är så nära förknippat med sandstränder skulle kunna skryta med ett spektakulärt bergslandskap. Men alldeles intill Medelhavet, beläget mellan Guadalhorce-dalen och Sierras de Mijas ligger ett naturligt ekosystem, Montes de Torremolinos. Det är ett imponerande kalkstensmassiv och består av tre bergskedjor som sträcker sig från väst till öst: Cerros del Viento, Sierra Llana och Sierra del Cañuelo. 

Dessa berg erbjuder ett pulserande landskap med en frodig medelhavsvegetation, bebodd av en mängd djur, ibland svårfångade men även mycket nyfikna. Min ”klätterkompis” Dimitrij Laisha lyckades att ta en fin bild när vi tog oss upp till ena toppen av Montes de Torremolinos och det vi såg var en grupp vilda och nyfikna bergsgetter, som mycket gärna hade delat vår matsäck. Förutom vilda och hungriga bergsgetter finns även ett annat slags djurliv i Torremolinos och det djurlivet vill jag ge er en bild av i denna artikel.

När jag för några år sedan flyttade från Torreblanca till Torremolinos var jag mycket nyfiken på vad mitt nya område hade att erbjuda. Det blev många och långa promenader och upptäckterna var överraskande många. 

På en av mina första promenader, den till Molino de Inca, den botaniska trädgården fick jag i fjärran syn på en uppseendeväckande byggnad. Min tanke var att så snart som möjligt undersöka det palatsliknande hus som skymtade i fjärran vid den stora pinjeskogen i utkanten av staden. 

Det skulle ta hela fyra år innan jag tog mig tid att besöka det sandfärgade ”slottet” med sina höga torn. Utifrån är det en imponerande byggnad som på insidan hyser en ”afrikansk by” och några vilda djurarter. 
Denna krokodilpark låg tidigare i Cártama där den öppnade år 1997 och flyttades år 2003 till den nuvarande platsen och bevarar några riktigt stora exemplar av Nilkrokodiler, alligatorer och kajmaner. 

På nära håll

Här kan man studera dessa förhistoriska djur på ett par meters avstånd och samtidigt fundera över hur de kunde överleva dinosaurierna. I parken har man även möjlighet att observera de små krokodilungarna och de riktigt stora krokodilerna från Nilen som kan väga upp till 500 kilo. 

David som möter oss i entrén har arbetat i parken sedan 1997 berättar att parkens vaktmästare är en stor entusiast inom paleontologi, historia och antropologi. Han har bland annat varit ute på expeditioner där den senaste ledde till att han i Sahara (i Marocko) hittade fossiler av krokodiler som är över 100 miljoner år gamla. De arterna kan ha vägt så mycket som 6 ton och de levde i haven i den nuvarande Saharaöknen. Det kan man kalla ett fynd!

En majestätisk byggnad och Dimitrij fångar en bergsget med kameran.

Aktiviteter och utbildning

Varje dag i veckan från klockan 11.00 till 17.00 är parken öppen för besökare och klockan 12.30 erbjuds en rundtur med guide där man får inblick i reptilernas liv. Det finns även möjlighet att fotografera sig själv med en liten krokodil i famnen, en spännande upplevelse både för barn och vuxna och utan tvekan en fin souvenir från besöket i parken. 

Har man tur kan man även observera hur parkarbetarna matar de stora krokodilerna. De stora djuren som för det mesta ligger blickstilla rör sig då häpnadsväckande snabbt och det är verkligen en häftig upplevelse att se. 

Under besöket får man även information om de bevarande- och avelsprogram som genomförs i krokodilparken. Det erbjuds även ett specifikt utbildningsprogram riktat till gymnasieelever, ett program som genomförs tillsammans med personal som är experter inom området. 

Bevarandeprogrammet

Parken samarbetar med det regionala miljöministeriet för att bevara inhemska arter som t.ex. Olive Ridley sköldpaddan (Testudo Graeca) den vanliga kameleonten (Chamaeleo Chamaeleon)  samt glidsköldpaddan (Testudo Marginata). 

Arbetet består i att ta hand om djur som inte kan sättas ut i det vilda, garantera ett bra liv och att föra kunskapen vidare om dessa arter till allmänheten. De ägg som kläcks av parkens krokodiler lämnas till andra zoologiska parker men även till olika institut och universitet för forskning.

Det här berättar vår guide Daniel om vid den visning som ges i parken varje dag klockan 12.30. Daniel är även parkskötare och har hand om utfodringen av de djur som finns i parken och det är ett fint skådespel att som besökare få vara med när djuren matas. Det är en hälsosam kost som erbjuds till våra landlevande fyrfotingar, blomkål, morötter och andra grönsaker står på menyn varje dag till djurens stora förtjusning. 

Det finns även en stor damm i parken där man som besökare kan mata de stora karparna och guldfiskarna. Det är något som uppskattas mycket av de mindre barnen.

Pampasharen, Piggsvinet och Galapagossköldpaddan

I en hägnad i parken som kan liknas med en by i Afrika med sina runda och toppiga halmtak huserar de sötaste av alla djur, Pampasharen eller Maran som den även kallas. Den är efter Kapybaren världens näst största gnagare och är släkt med marsvinet. Marorna är hemmahörande i Patagonien i södra Argentina, de är växtätare och lever främst på gräs och växter. De är mycket sociala och jag drabbas direkt av tanken att ta med mig en av de söta djuren hem för att ”gosa i soffan” men får nöja mig med att njuta av sötnosarna på rätt nära håll. 

I hägnaden bredvid de söta Marorna lever Piggsvin och Galapagossköldpaddor sida vid sida. Det finns ett litet vattenfall i hägnet och där kan de stora sköldpaddorna svalka sig och då framträder de vackra färgerna på skalet. Piggsvinen står bredvid och ser allmänt tveksamma ut till att duscha kallt och nöjer sig med att stilla plaska runt för att svalka sina tassar. De går att klappa, de är vänligt sinnade men se till att klappa från huvudet och bakåt, de långa taggarna är inte giftiga men det är ändå bra att vara försiktig.

Sköldpaddorna från Galapagos badar gärna under vattenfallet.

Den söta maran.

”Big Daddy” 

I entrén finns det inte bara en trevlig shop med allehanda mjukisdjur för barnen att förtjust glädjas över. Där finns även Paco även kallad ”Big Daddy” en gigantisk uppstoppad krokodil som personalen ville spara för eftervärlden att beskåda. 

Paco anlände den 5 mars 1999 till Torremolinos från en av de största krokodilfarmerna i Sydafrika. Paco var ett magnifikt exemplar som var känd som den största Nilkrokodilen i Europa fram till 2018, det år som han gick till krokodilernas himmel eller var det kanske hav.

Pacos mått var 5 meter och vikten 600 kilo och därav smeknamnet ”Big Daddy”. 

Jag bad Dimitrij som själv är välbyggd och nästan två meter lång att placera sig vid Paco för att ni läsare ska få en uppfattning om dimensionen. Paco var inte monogam utan roade sig kungligt med två fruar som slogs om Pacos gunst. Vid ett tillfälle bevittnade personalen att Paco gick emellan och skilde sina fruar åt när de slogs med käkar och klor och förmodligen även med svansen som kan vålla stora
skador. Paco, en gentleman av stora mått. 

Inga djur att leka med

Krokodilen är det djur i världen som i jämförelse med människans ca 500-700 kilo har ett käktryck på mellan 1,500 och 1,700 kilo. Det diskuteras huruvida späckhuggarens käktryck är aningen starkare, så om detta tvista de lärde. Hur som helst, den utdöda dinosaurien Tyrannosaurus rex hade även den ett tryck liknande krokodilen så vi kan åtminstone vara överens om att det är ett oerhört stort tryck.

Jag föredrar att hålla babykrokodiler i famnen, de har förvisso upp till 68 sylvassa tänder redan vid födseln men är inte så fientligt inställda. De föds även med en speciell ”kläckningstand” som de använder sig av när de ska ta sig ut ur ägget. Tänk så finurligt uttänkt det är på vår fantastiska planet. 

Mitt Afrika

I början av 90-talet reste jag till Sydafrika med en nära vän och en del av den äventyrliga resan vill jag gärna dela med er. Jag var på semester hos mina föräldrar som då bodde i Fuengirola och kom i samspråk en kväll med en trevlig kille som hette Wayne. Han berättade att han arbetade som viltvårdschef på Hluhluwe-Imfolozi naturreservat i Sydafrika.

Vi fortsatte efter vårt möte i Fuengirola att hålla kontakt och efter några månader kom en inbjudan till reservatet. Vi flög först till Moskva där vi skulle stanna några dagar hos vänner och även besöka Bolsjojteatern för att se baletten Svansjön. Det var vid det tillfället 30 minusgrader i Moskva och vi var rejält påpälsade med diverse kläder. Därefter reste vi vidare med kort mellanlandning någonstans i Europa mot Togo i Västafrika där det var 32 plusgrader. Johannesburg var nästa stopp och vi övernattade på ett centralt hotell och i samma rum som Nelson Mandela brukade boka vid sina besök. Det kändes speciellt. 

Två långa bussfärder 

Från Johannesburg åkte vi en mycket tidig morgon en mycket bekväm Greyhoundbuss mot Durban. Jag kan lova att det är en gudomlig upplevelse att se solen gå upp över Drakensbergen.

I Durban fick vi byta buss för att under några timmar ta oss till Richards Bay där Wayne skulle möta oss med sin jeep. Väntan blev mycket lång, hela 7 timmar innan Wayne hämtade oss med sin jeep. I jeepen satt även några soldater och på golvet i den öppna delen av jeepen låg en kartong med horn från noshörningar samt en skjuten Impala antilop. Wayne berättade att de hade jagat tjuvskyttar och att två av tjuvskyttarna hade dödats i skottstriden. Det var en äventyrlig början på vår resa.

Guiden Daniel berättar med stor inlevelse om parkens djur.

Varje år dödas cirka 500 personer av flodhästar i Afrika. Det gäller att vara mycket försiktig och respektera avståndet till de djur som anses farliga samt att följa de förordningar som finns i de stora reservaten.

Jeep ut i det okända

Impala antilopen hade de skjutit på väg mot Richards Bay, den var mat till de ca 20 tjugo vakter och deras familjer som var boende på ranchområdet. Det tog 4 timmar att ta sig ut i djungeln på en skumpig väg med stora gropar och jag minns att vi var helt utmattade vid framkomsten. Det är inte möjligt att i denna artikel berätta om alla händelser under denna spännande resa. Men jag ska berätta om en händelse som är kopplad till det som handlar om styrka hos ett av alla de djur som vi fick möta. Vi lånade under en vecka Waynes flakbil för att upptäcka delar av Kwazulu-Natal provinsen och vi skulle även besöka ett center för krokodiler.

Området St. Lucia där krokodilparken ligger är även känt för att ha det största beståndet av flodhästar i hela Sydafrika. De må vara söta som kalvar men är livsfarliga som vuxna. Wayne berättade att, dagen innan vår ankomst hade en kvinna och hennes son väntat på bussen vid en hållplats, intet ont anande. En flodhäst som hade råkat förirra sig upp på vägen rusade mot kvinnan och klöv kvinnans kropp med sina sylvassa och jättelika betar. Det var en oprovocerad attack dock kan jag berätta att sonen klarade sig från att attackeras. Varje år dödas cirka 500 personer av flodhästar i Afrika. Det gäller att vara mycket försiktig och respektera avståndet till de djur som anses farliga samt att följa de förordningar som finns i de stora reservaten.

Nästa resa

Resan till Sydafrika och Natalprovinsen blev en oförglömlig upplevelse och mycket tack vare Wayne som tog oss med på nattsafari och andra privata äventyr.

På en av våra turer blev jag attackerad av en noshörning, det var skrämmande, alla mina sinnen vaknade och håret på huvudet stod rakt upp. Det gick bra, den här gången, mamma noshörning valde att backa och lufsade sedan sakta vidare med sin kalv. Trots faran blev det ett mäktigt reseminne som jag aldrig glömmer.

Jag vill resa tillbaka och nu finns det en plan att i september 2026 återigen besöka Sydafrika. I skrivande stund tittar jag och min bästa vän Dimitrij på en lämplig resa som skulle kunna passa oss båda. Jag frågade Dimitrij vad han tyckte om en Big Five-safari i Sydafrika + en exklusiv tågresa med världens lyxigaste tåg och några sköna dagar i vackra Kapstaden. Svaret kom blixtsnabbt; ”Underbart, vi åker nu!”

---