Susanne Resmark – en svensk operastjärna i Málaga

Ridån har gått ner, den sista nunnan i Francis Poulenc mycket dramatiska opera Karmelitersystrarna har blivit halshuggen. Det här är en fransk opera som bygger på verkliga händelser, vilket skapar än mer realism till dramat. Den spanska publiken applåderar frenetiskt, står upp och ropar bravo, visar sina känslor som bara det spanska folket kan. 

När jag och mitt sällskap reser oss upp i salongen hör jag en röst bakom mig säga ”så det är alltså fler svenskar i publiken?”. Jag vänder mig om och där står hon, Susanne Resmark, vår svenska operastjärna och jag blir ”starstruck”. Vi presenterar oss och pratar om våra åsikter gällande föreställningen och samtidigt snurrar tankarna i huvudet.

Det måste bli en artikel i tidningen om denna för folk i allmänhet (i Sverige) okända operastjärna som utomlands är en ”lika stor export” som Zara Larsson. De tar naturligtvis ton på helt skilda scener men likväl är de stjärnor i sina respektive konstarter. Här är berättelsen om Susanne Resmark, numera pensionär men ändå mycket aktiv. 

Jag saktar ner när jag kommer in i Málagas lummiga stadspark, trots trafik på båda sidor av den långa parken är det förvånansvärt stilla och tyst. Det här är en lunga som staden så väl behöver och här trängs allehanda höga bananträd med mindre växter som är intressanta att titta på. Det finns porlande vatten i fontäner byggda i spansk stil och många sittplatser där man kan slå sig till ro. Jag är på väg till Susanne och till hennes hem som ligger någonstans bakom Málagas tjurfäktningsarena. 

Varför Spanien?

Huset där Susanne hyr en lägenhet ska ligga på en liten kulle precis nedanför bergsluttningen till Málagas ståtliga och ikoniska fästning Alcazaba. Där ligger även Nasridpalatset och trädgårdarna, allt detta ett par stenkast från huset där operastjärnan har valt att slå ner sina bopålar under vintertid. Ett perfekt läge i mina ögon. När jag kommer fram till det gula huset öppnas dörren och ut kommer Susannes bästa väninna Anna Maria och säger med ett leende ”visst är det du som är Christer? Välkommen, Susanne väntar på terrassen”. Jag stegar in i hallen och bokstavligen snubblar jag över en supermodern elcykel. Det är en av mina bästa vänner, klarar mig inte utan cykel och vi gör fantastiska utflykter tillsammans och vår kommunikation är toppen, jag pratar och lyssnar på musik och ”Scotten” som han heter håller tyst, säger Susanne och skrattar. 

Varför Spanien, var Málaga ett självklart val för dig, frågar jag Susanne? Jag orkar inte längre med ”jetlag” och i Málaga finns det så många vackra byggnader och miljöer, det inspirerar mig, svarar Susanne. Jag är verkligen helt förälskad i Málaga och det är även mycket vackert att bo vid foten av den stora borgen. Det finns bra cykelvägar och varje dag väntar min cykel på att vi ska ut på tur längst med de slingrande stigarna. 

1964 föddes Susanne Pia Persson i den lilla sommarstaden Ängelholm och vem kunde då ana att denna lilla flicka ett par decennier senare skulle stå på de stora scenerna och bli hyllad som en stjärna av både publik och Kungahus världen över. Jag ser och gör naturligtvis liknelser med Birgit Nilsson från Västra Karup, även hon ”flickan från landet” som blev världsberömd sångerska.

1964 föddes Susanne Pia Persson i den lilla sommarstaden Ängelholm och vem kunde då ana att denna lilla flicka ett par decennier senare skulle stå på de stora scenerna och bli hyllad som en stjärna av både publik och kungahus världen över.

Upptäckt av Gertrud!

– Jag kom från ingenstans, säger Susanne, som liten sjöng jag i barnvagnen och min syster som då var 15 år har berättat för mig att jag alltid och hela tiden sjöng i barnvagnen. Det är ett fint minne för mig dock var det idrott och hästar som i vuxen ålder fångade mitt intresse. I nionde klass blev jag övertalad att sjunga i skolans Luciatåg, det kändes inte så roligt och jag var inte så inspirerad men ställde ändå upp för den goda sakens skull. 

– Vi hade en musiklärarinna, Gertrud Röising som propsade på att jag skulle sjunga solo ”Det strålar en stjärna” så det var Gertrud som först ”upptäckte mig” och Gertrud blev min lärare i sång under sex månader. 

Det kom sedan in en annan Gertrud i mitt liv (Clifford i efternamn) som skulle lära mig skalor och grunderna för sång. Jag fick även göra ett teoriprov på Landstingets högre musikskola i Falun där de sade ”du kan ju ingenting men vi hör att du har en världsröst”. 

Från musikhögskola till operaakademien.

Därefter rullade allt på med fyra år på Malmö musikhögskola följt av tre år på operaakademien i Köpenhamn med de bästa lärarna. Det tog mig tio år att utbilda mig men jag var långtifrån färdig med lärandet.

Peter Konwitschny (regissör) var den som öppnade upp min själ för operans dramatik, han fick mig att förstå mina känslor. Jag fick så mycket input av denna begåvade regissör att jag hade ryggsäcken full att hämta olika känslor ur och det var oerhört värdefullt. Musiken hade nu en plats långt in i min själ och den är ett uttryck av det som är jag. 

Första stora rollen.

– Min första stora roll var som Ortrud i Wagners opera Lohengrin i Köpenhamn, på plats var en impressario från Tyskland som gillade det han hörde, han plockade upp mig och jag fick sedan sjunga rollen som Ortrud på Deutsche Oper i Berlin. Min sista roll var som Mrs Lovett i musikalen Sweeny Todd med musik av Stephen Sondheim på Köpenhamnsoperan.  När jag var 56 år kom Corona-pandemin och alla världskontrakt som jag hade med olika operahus bröts. Det var en brutal upplevelse. Jag orkade efter det inte starta upp min karriär igen och då fattade jag beslutet om att sluta på topp. 

– Det påverkade mig mycket att avsluta karriären som är min största passion i livet men jag ville inte vara ”sist ut”. Jag blev deprimerad och kände en mycket stor tomhet och saknad. Jag vill att läsarna ska förstå att det är ett fantastiskt liv att vara stjärna och att bli hyllad som jag har blivit. Jag jämför det med en cirkushäst som kommer ut i ljuset. Det blir en input av positiva hormoner, det är ett livselixir och det spritter i hela kroppen.

Minnesrik karriär.

Det måste finnas många minnen från din karriär frågar jag nyfiket? 
– Oj men javisst, var ska jag börja säger Susanne och skrattar så högt så att katten med namnet ”Katten” vaknar och undrar vad som står på. Det är allmänt känt att, Drottning Margrethe som numera kallas Hennes Majestät har en stor förkärlek till klassisk musik och då speciellt balett och Richard Wagner.  När H.M. Margrethe ämnar att besöka operan annonseras det ut i högtalarna till oss sångare och varför? Jo, hennes far Fredrik IX var även han en stor älskare av klassisk musik och han kunde komma oanmäld till operan och sitta lite åt sidan för att inte synas. Då han var bra på partiturläsning och även hade lärt sig att dirigera satt han med sitt skrivblock och skrev ner allt som han inte tyckte lät helt korrekt. Detta lämnade han sedan över till dirigenten och orkestern. Därför kontrollerade man logen ifall att Kungen var på plats, om så var fallet skärpte musikerna sig och gjorde sitt yttersta, istället för att spela lite på rutin. 

Kungliga utmärkelser.

Jag kände en oerhörd stolthet när jag av H.M. Margrethe tilldelades förtjänstorden Riddare av Dannebrogorden och jag har även haft den stora äran att få motta medaljen Litteris et Artibus av Kung Carl XVI Gustaf. 

– Jag älskar baler och fester och då jag är med i några ordenssällskap som anordnar årliga baler får jag glädjen att klä mig i långklänning och då även bära mina utmärkelser. Vackra lokaler, fantastisk mat och härliga människor är en bra kombination. När jag sedan ostadigt går hem över ojämna gatstenar en sen natt och kanske med ett glas Champagne för mycket innanför klänningen och skorna i handen, då är livet härligt!

Anrika operahus i världen.

Det finns även minnen som inte känns alltför roliga och trevliga säger Susanne. Jag minns mina framträdanden på La Scala och framför allt en av föreställningarna. Jag var otroligt glad över att jag blev erbjuden ett gästkontrakt på La Scala, världens kanske mest kända operahus. Där har alla de största operasångarna i världen sjungit under alla år och jag kände trycket från mina föregångare. 

– Där skulle jag, Susanne från lilla Ängelholm få det ärofyllda uppdraget att sjunga. Men ödet vill annorlunda, redan vid sceningången kände jag av atmosfären. Det var en högfärdig stämning med tråkiga och arroganta människor som tyvärr hade en otrevlig attityd och den attityden genomsyrade faktiskt hela huset. 

– La Scalas orkester betedde sig även nonchalant mot dirigenten som vid det tillfället var Yannick Nézet-Séguin, numera chefsdirigent vid Metropolitan Opera i New York. Publiken hade ett ”hejarklacksbeteende” och brydde sig inte så mycket om vad som hände på scenen, det viktiga var att sången var perfekt och lät som på CD.

Vi skulle framföra Roméo och Julia av Charles Gounod med dirigenten Yannick Nézet-Séguin där rollen som Julia sjöngs av den utmärkta och då unga sopranen Nino Machaidze från Georgien.
Sopranen Nino förlorade lite klangen på ett högt C under föreställningen och då buade delar av publiken i tacket. Det glömmer jag aldrig och efter elva föreställningar när jag fick erbjudande om ett nytt kontrakt tackade jag för mig.

    – Det var fler sångare än jag som reagerade och vi bestämde att vi aldrig mer skulle sätta vår fot på La Scalas scen igen. Efter det tillträdde en ny chef på La Scala och förhoppningsvis har den nya chefen tagit till sig av den starka kritik som vi sångare förmedlade till ledningen. 

Det var ett helt annan bemötande på The Met och en alldeles underbar stämning på operahuset i New York. Jag älskar detta operahus som trots den mycket stora salongen har en fantastisk akustik i jämförelse med Kungliga Operan i Stockholm, där vissa platser är ”öronmärkta” för att bättre nå ut i den relativt lilla salongen. Och med detta sagt så är det alltså inte alltid storleken som avgör, säger Susanne och ler. 

Jag har så mycket att dela med mig till nästa generation, erfarenheter och sångteknik och därför håller jag klasser i sång i Málaga. Vilket håller mig vid liv! 

The winner takes it all.

Alla möten har ett slut och så även detta intressanta möte med Susanne Resmark. Jag har ett par avslutande frågor.  Vad står på agendan under vintertid i Málaga och hur håller du kontakten med dina barn Bella 28 år och Leopold 25?  En fågel viskade i mitt öra att din dotter Isabella är ”TV-kändis” känd som ”Robinson Bella” och nu medverkar i The Challenge en ny satsning på TV4?

– Vet du Christer, jag har så mycket att dela med mig till nästa generation, erfarenheter och sångteknik och därför håller jag klasser i sång i Málaga. Vilket håller mig vid liv! Det är som jag tidigare nämnde ett livselixir och eleverna kommer långväga ifrån, USA, Holland, Spanien och Sverige och de är naturligtvis mycket motiverade. 

– Jag har några riktigt duktiga elever där det finns ett mycket bra röstmaterial. Så förutom mina egna älskade barn så har jag ytterligare ett gäng yngre att ansvara för, säger Susanne och skrattar. 

– Bella och Leopold hälsar på i Spanien emellanåt och de har sina egna liv och yrken som jag hoppas tillfredsställer dem.  

Nu får du gå säger Susanne till mig, jag har snart ett planerat möte men innan ska jag vila mina öron en stund. Jaha säger jag, hur vilar Du dina öron? Jag lyssnar på ABBA säger Susanne ”The winner takes it all”.

Mer från kulturstaden Málaga:

TEATRO CERVANTES – Följ med bakom kulisserna.
En av Spaniens främsta dans och musikskolor.

---