Svenskarna som trampar på Costa Blanca

Det är tidig morgon i Torrevieja. Solen har just börjat värma upp asfalten och luften dallrar redan lätt när man hör det karakteristiska klicket från cykelskor som fästs i pedalerna. En grupp svenska cyklister gör sig redo för ännu en tur i den spanska värmen.

För den som kör bil eller MC kan de ibland kännas som ett hinder på vägen men när man ser dem kämpa i 35 graders hetta upp för kilometerlånga stigningar väcks ändå en respekt. Hur orkar de? Och vad driver dem?

Jag möter en grupp efter att de cyklat klart för dagen på Cafeteria Carlos i Torrevieja där de sitter med varsin öl och njuter efter turen. Redan där fick jag en annan syn på cyklisterna – öl? Jag trodde i min enfald att de var riktiga renlevnadsmänniskor och drack vatten men de var ju som vilka andra människor som helst!

Cykling har länge varit en nationalsport söder om Alperna men de senaste åren har sporten fått en ny dimension – en nordisk sådan. Med den ökade inflyttningen av svenskar till Spanien, särskilt till kuststäder som Torrevieja med flera, har sporten vuxit sig stark. Bland de många cyklisterna hittar man allt fler svenskar som valt att flytta hit helt eller delvis för att kunna leva sin passion året om.

Svenska cyklister i Spanien klara för avfärd.

Ulf Cederbom, Leif ”Pepe” Lundgren, Magnus Lundgren, Robert Trolled, Olle Rasmussen, Cecilia Wik och Uffe Skytt.

Cykelgrupper

En av dessa grupper kallar sig ”Cykling i Torrevieja”. I deras Facebookgrupp samlas över 500 medlemmar – från nybörjare till erfarna långloppsåkare, både kvinnor och män är med. Niclas Tafvelin var det som startade gruppen, när Niclas började cykla i Spanien blev det ofta att han höll sig till de lite större vägarna och variationen blev inte så stor. När han sedan började cykla med spanjorer och träffade Pepe som guidade honom, insåg han att det fanns så mycket mer att upptäcka.

Syftet när Niclas startade gruppen var helt enkelt att ge fler möjligheten att upptäcka cykelparadiset genom att samla nya cyklister med gamla etablerade i området med bra lokalkännedom om de allra finaste vägarna. Det är verkligen en mäktig upplevelse att köra på de riktigt små vägarna genom citrusodlingarna där träden dignar av apelsiner och citroner och dessa småvägar är inte så lätta att hitta. Att sedan dela upplevelsen med ett gäng trevliga människor gör det hela ännu bättre. Det är ju mycket roligare att cykla i grupp än att mala på ensam i motvinden. Lägg därtill det obligatoriska fikastoppet som är lika viktigt som cyklingen i sig.

Klimatet och cykling

– Vi bor både i Sverige och Spanien, berättar en av dem. När vintern kommer och kylan kryper in i benen, längtar man ner hit. Här är vägarna torra, solen värmer, och bergen väntar. Här kan man leva sin passion året runt.

En av gruppens förebild heter Leif, men bland cykelvännerna går han under smeknamnet Pepe.
Vid 78 års ålder trampar han fortfarande med samma envishet och glöd som många yngre cyklister bara kan drömma om. För de flesta i gruppen som själva befinner sig i 60–70-års-åldern är Pepe mer än en förebild – han är ett bevis på att passion och envishet kan hålla en ung.

Leif flyttade hit för 25 år sedan. Vid den tiden var det mest spanjorer som cyklade men med åren har det blivit mer och mer svenskar. Man brukar säga att mellan 50-100 som är med i facebookgruppen som startade 2015 brukar räknas som aktiva i någon form men i verkligheten är det en mindre kärntrupp på runt tio personer som möts flera gånger i veckan för att cykla tillsammans.

– Det är inte alltid samma gäng, säger en av deltagarna. Vissa är här några dagar, andra i flera månader men det finns alltid någon att cykla med. Gruppen består mest av svenskar men även andra nordbor dyker väl upp ibland. Sträckan man brukar köra rör sig oftast om cirka 100 km. De träffas i Torrevieja och brukar sedan möta upp ytterligare en grupp i Montesinos strax utanför Torrevieja.

Eftersom gruppen består av allt från riktigt tränade cyklister till lite mera motionscyklister brukar den starkaste dra och övriga ligger på rull. De flesta bor här till och från som så många andra och oftast är det alltid några på plats här för att cykla.

Turerna brukar starta klockan 09.00 och ligga på runt 5 timmar och då har man också hunnit ta en fika på vägen, snitthastigheten brukar väl ligga på runt 30 km. Ibland har man tagit med sig cyklarna i bilen för att köra i bergen men oftast blir det i närområdet runt Torrevieja.

En sista klunk vatten, en snabb blick mot bergen – och så drar de iväg. I en värld där tempot ofta mäts i hastighet och prestation, är deras största seger kanske just detta: friheten på två hjul, vänskapen, och glädjen i att aldrig sluta röra sig framåt. När gruppen ger sig iväg känns det nästan som ett rullande kamratskap. Någon drar, en annan flämtar i värmen, men ingen lämnas ensam. Tempot är sekundärt – det viktiga är friheten, rörelsen, solen mot ansiktet och gemenskapen som uppstår på två hjul. När de efter flera mil rullar tillbaka mot kusten medan svetten rinner och benen värker och med ett leende av välbefinnande så känns det som man gjort något.

– Det är en belåten trötthet, säger en av cyklisterna.
För dessa svenska cyklister i Spanien handlar livet inte om att ta sig snabbast fram. Det handlar om att fortsätta trampa, oavsett lutning – uppför eller nedför, i livet och på vägen.

Skillnaden?

Hur är det att cykla här jämfört med hemma i Sverige?
Framförallt är det vädret som gör att cyklingen i Spanien gör livet bättre. Trafiken är mycket mera hänsynstagande än i Sverige och hela året utnyttjas här på ett helt annat sätt i Sverige. Trafikanterna runt Torrevieja är vana vid cyklister – bilisterna ger plats, och visar respekt. I Spanien är det lag på att inte köra närmare än 1,5 meter vid omkörning. Det känns därför mycket säkrare för oss cyklister. Det är konstigt att Sverige inte tänker likadant men vem vet en dag kanske det blir så även i Sverige.

Motionsidrottare

Efter en dag i sadeln känns det ofta väldigt bra, det känns som man gjort något. De flesta som är med har oftast en bakgrund som motionsidrottare. Det är stor risk att köra omkull när det regnar och är halt, oftast har det gått bra och det är inte så vanligt att det händer här. I Sverige kan cyklingen vara kall, blöt och kantad av bilförare som tutar otåligt. Här är det annorlunda. Bilisterna har tålamod, ger plats och visar respekt.
– Jag tror många spanjorer ser cyklingen som en del av kulturen, säger en i gruppen.

Störningsmoment

Här är det normalt att se grupper på vägen. I Sverige får man ibland känna sig som ett störningsmoment. När glasen klingar på baren efteråt fylls samtalen av skratt, anekdoter och småprat. Flera i gruppen har blivit goda vänner även utanför cyklingen. I solen är det lättare att hitta gemenskap – kanske är det klimatet, kanske mentaliteten. Det är lättare att få en social gemenskap i Spanien än i Sverige. Kan det bero på vädret, solen och gemenskapen som uppstår i det sköna vädret?

När solen till slut sjunker ner över Medelhavet och dagens sista ljus speglar sig i sadlarna är det lätt att förstå varför de fortsätter trampa. De svenska cyklisterna på Costa Blanca trampar vidare. Inte för att komma först – utan för att vägen, gemenskapen och livet på hjul är det som håller dem unga.

Efter att ha träffat dessa cyklister kommer jag att se dem som jämlika när jag möter dem på mc. De dricker ju öl och de kämpar på i backarna. Jag kommer nog framöver att heja på dem för nu är vi kompisar.