Sommar och tid att läka

Ännu en sommar står för dörren och än en gång förefaller livstempot sakta in. Inte nödvändigtvis för att vi själva stannar upp, utan mer för att själva tiden verkar mjukna, sträcka sig långsamt över dagarna, sjunka ner i skymningen och smälta in i kvällar och nätter i doftande andetag av nyslagen grönska, solvarm jord och saltstänkta stränder.

Kvinna en vacker sommardag. — *Foto: Shutterstock.*

Sommaren är sannerligen mer än bara en årstid. Den är en känsla. En rörelse inåt – och utåt på samma gång. En mjuk, ordlös fläkt som lovar…”Nu får du vila. Nu får du vara. Njuta. Och låta dig läkas…”
Det finns nämligen något djupt läkande i hur sommaren med sina löften möter oss. Den ber inte om prestationer, bara närvaro. Inte tempo, bara takt. Naturens takt. Solens rytm. Och mitt i allt detta – vi själva med våra hjärtan som klappar av ivrig livslust och samtidigt får sin vila.

Solen som balsam

Det börjar redan i huden. De första varma dagarna i maj eller juni, när vi plötsligt står i dörröppningen och känner hur solen hittar fram till oss. Som om den sökt och äntligen funnit något den letat efter. Dess värme glider över axlarna, över kinderna, kittlar i nacken – som en vänlig, smekande hand. Och resten av kroppen tycks äntligen släppa sina envisa, kärva tag om oron, bekymren och tvivlen…

Med ljuset får D-vitaminet en chans att nå blodet. Och det är sannerligen mer än bara förnumstig kemi. Det är en djupare sorts näring – en påminnelse om att vårt hem finns i ljuset. Att vi är byggda för värme, för öppenhet, för att blomstra…

Efter månader av mörker, kanske kyla och strävanden, kan det upplevas som om varje cell inom oss drar en suck av lättnad. Vi sträcker oss mot himlen. Vi andas djupare. Våra kroppar och själar ser äntligen chansen att släppa taget om det kalla och ibland så bittra mörkret.

Naturens språk – det fridfulla och läkande

Titta på en blomma som slår ut. Den skyndar inte. Den öppnar sig i sin egen takt, som om den vet att varje rörelse kräver energi – och därför måste ske med varsamhet. Så är också sommarkänslan – den vaknar varligt i sin egen takt.

Vi går barfota i sanden och känner hur marken svarar. Vi sitter på en sten vid vattnet och märker hur tankarna rör sig mjukt från det ena till det andra. Vi hör palmernas prassel, koltrastens säregna sång, det lågmälda suset av en ljum sunnanvind – och förstår – det finns ett språk som inte använder ord, men som talar rakt och sanningsenligt till hjärtat om att den läkande kraften i naturen inte handlar om att vi måste göra något. Den handlar om att vi tillåter oss själva att bara vara.
Och det är ur detta – detta enkla – som sommarens läkekonster föds.

Sommar är ofta synonymt med att grilla. — *Foto: Shutterstock.*

Sommaren släpper oss fria

Det finns en lättnad i sommaren som inget tycks rå på. Vi klär av oss skalen – inte bara de skylande kläderna, utan också rollerna, de självpåtagna kraven och förväntningarna. Vi sitter på bryggor och i strandkanten med fötterna i vattnet och känner att vi inte måste något just nu. Inte förbättra, inte prestera, inte bevisa… Det är ju sommar och den bedyrar att: ”Det räcker. Du räcker.”

Vi vandrar längs strandpromenader utan tankar på målet för våra steg. Vi ligger i den varma sanden och låter molnen högt ovanför bara passera. Vi skrattar och njuter av enkla tapas och ett immigt glas öl i sorlet utanför den anspråkslösa baren på hörnan…

För under sommaren blir allt plötsligt tillräckligt. Livet behöver inte förklaras eller förbättras – det får äntligen tillåtelse att bara levas. Och mitt i denna frihet, mitt i denna avskalade enkelhet, händer något magiskt…
Vi börjar lyssna till oss själva igen. Och skänker på så vis oss själva den frihet, som vi så innerligt älskar.

Vattnets tysta läkekonst

Att bada i havet kan vara som att få ett nytt hjärta varje gång. Det kalla möter kroppen med ett sting – men efteråt kommer värmen strax åter. Blodet får fart. Vi blir livs levande på nytt. Huden gnistrar av väta, salt och ljus, och under några förtrollande sekunder finns ingenting annat än just HÄR OCH NU.

Vi sitter kvar längre. Vi pratar mjukare. Vi blir lite mer sanna.

Vattnet bär på en urkraft, en förmåga att rena, även vårt inre. Oro löses upp i vågor och virvlar. Och tankarna tillåts att flyta omkring som de vill. Vi blir viktlösa, både i kropp och sinne. När vi kommer upp, droppande, leende och rödblommiga, är det som om vi lämnat något bakom oss i djupet – och tagit med oss något nytt upp på land. Kanske något vi glömt. Kanske oss själva…

Dofternas magi och smakernas minnen

Jordgubbar, solvarma tomater, somriga kryddor, nyslaget hö, lavendel i bris…Doften av sommar vittnar om barndomens frihet. Smakerna bär minnen av livets bästa dagar – de vi kanske inte minns i detalj, men som sitter inristade i kroppen som en trygg harmoni av sol, av skratt, av bara fötter på gräs och grus, av lekfulla bad under månens bleka lyster…

Att vandra genom sommarens minnen kan vara som att gå genom ett levande arkiv av dofter och smaker som helar. Det kan bli som om naturen bjuder på läkemedel utan recept, utan biverkningar…bara ren närvaro.

Sommarnätterna – där också själen får vila

Och så kommer sommarkvällarna. Och nätterna. Ljus som dröjer sig kvar som en vän man inte vill säga hejdå till. Himlen blir lavendelblå, fåglarna sänker tonläget, och hela världen tycks krama om sig själv.Vi sitter kvar längre. Vi pratar mjukare. Vi blir lite mer sanna.
För i sommarnatten sänker vi garden. Vi lyssnar lika mycket som vi talar. Och kanske – kanske återupptäcker vi då det vi glömt att vi längtat efter…

Och när mörkret faller djupare och sommarkvällen blir sommarnatt tycks inget finnas som skrämmer. Ty sommarnatten är omfamnande och lockande. Och den tid då våra drömmar sjunger lovsånger om det vi längtar och söker efter…

Tillbaka till ditt naturliga tillstånd

Sommaren påminner sannerligen om något grundläggande: Att du inte behöver vara på flykt. Att du hör hemma i ett dröjande här och nu. Att du är skapt för rytm och rörelse, men även för stillhet, för att leva i ljus och fägring, och för att njuta, även av det enkla.

I en värld som ofta snurrar för fort, kan sommaren bli som ett djupt och avslappnande andetag, som en paus mellan meningarna. En ton som, om du vill, får bli kvar i etern, även efter att orkestern tystnat.
Under sommaren känns det självklart att vandra långsammare genom dagarna, sova djupare, skratta lättare. Du får ju vara dig själv igen…

Och när hösten och kylan så småningom ändå smyger in i kanterna av ljuset och värmen, kan du bära med dig det du fick uppleva. Inte som något du måste minnas – utan som något som nu blivit en del av dig. Det är då du har närt sommarens läkande kraft. Den som berättar: ”Du är hel. Du är fortfarande här. Du finns och du lever…”