Hej! Spanien Ett magasin för nordbor med aktuella reportage på svenska om livet i Spanien och mer därtill.
Utdrag från artikeln om vandring från Porto till Santiago de Compostela.
Dag 1, 5, 9 och 13. Artikeln i sin helhet publicerades i Hej! Spaniens oktobernummer 2025.
Intro av Gunnar Lönn: En av mina mc-vänner Eva Jörliden har precis avslutat sin tredje pilgrimsvandring, ja vi mc-folk gillar att vandra. Kanske är det friheten och naturen med dofter och synintryck som gör det lite likt mc-körning, vem vet. Här kommer hennes berättelse om vandringen mellan Porto och Santiago de Compostela.
Dag 1. Väntan, vilsenhet och första stegen
Så var det äntligen dags. Efter att ha väntat på en taxi som aldrig tycktes komma, stod jag slutligen framför katedralen i Porto. Byggnaden reste sig ståtlig och mäktig, med väggmålningar som andas historia och stillhet. Det var nästan högtidligt att stå där, men kön till biljettluckan var lika imponerande som själva katedralen. Till slut fick jag mitt pilgrimspass i handen – nu kändes det på riktigt. Jag var officiellt pilgrim.
Jag började min vandring men insåg snabbt att något inte stämde. Var fanns de berömda gula pilarna som skulle visa vägen? Jag irrade runt, slog upp kartappen på mobilen – ingen signal. Jag hade hört att floden ska jag ha till vänster, så jag följde vattnet. Där gick jag, längs floden, tills den mynnade ut i Atlanten.
Google Maps ledde mig till rätt väg och jag nådde kvällens boende, det enda jag förbokat hemifrån. Trött men lycklig kröp jag ner i sängen. Första dagen var avklarad, och jag hade lärt mig min första lektion.
Dagens lärdom Ta alltid med en karta eller ladda ner en app – man vet aldrig när man behöver den.
Dag 5. En saga i skogen
Herregud, inte konstigt att jag fick köpa Voltarensalva!
Lämnade det fina Alberguet 06:25 ätandes på ett kexchoklad (inte lika gott som hemma). Idag är det ännu varmare. Men kom in i en fantastisk skog med källor och iskallt vatten. Det kändes som att vara med i en saga, där både troll och älvor kan dyka upp. Men det kom getter i koppel gåendes och såg en orm, som låg och solade.
Jag, som inte gillar storstäder, blev väldigt imponerad av Ponte de Lima. Floden Lima utnyttjas till det yttersta och folk paddlade i kajaker med barn och hundar. Små uterestauranger överallt, rent och välklippta, tjocka gräsmattor. Men deras j**la ATM säger att mitt kort är spärrat, vilket det inte är! Cash is king, utom i affärer och restauranger. Inget boende tar kort, kasst, men jag hoppas det löser sig…
Dagens lärdom Lita inte fullt ut på ATM utomlands.
Dag 9. Himlavalvet och vänskap på leden
Vilken underbar morgon! Iväg 05:50. Sanslöst hur klart man ser månen, stjärnorna och the milky way (vintergatan). Jag har faktiskt aldrig sett det fenomenet.
Frukosten blev på ett coolt ställe som även hade ett litet museum från 1729. Det blev ett wienerbröd med skinka och ost och en café con leche. På vägen mötte jag en kelsjuk liten kisse. Det gick ganska brant uppför och sedan mycket nerför, här gäller det att zick-zacka för knä och lårs skull, fick dock känningar i benhinnorna (har ju salva till det).
Efter en fin vandring var jag framme i Redondela redan kl.11, det hade jag svårt att ta med ro så jag gick vidare. Tog en paus på ett café och tog en café con leche samt laddade min mobil och kikade på vart det fanns boende dit jag ville gå. Fanns inget ledigt, däremot i staden jag lämnat, bara att traska tillbaka. Nu delar jag ”bås” med en trevlig italiensk tjej. Vi har draperier, kuddar, lakan, handduk och täcke 17€.
I kyrkan som ligger bredvid tog jag en stämpel till mitt pilgrimspass. Passade på att tända ett ljus för Marie, som inte finns i jordelivet mer, men som jag kände av lite då och då under vandringens gång. Nu var det inte vanliga ljus, utan elektriska fejkljus, men tände ändå ett.
P.S Nu har jag vandrat 156,9 km räknar typ 4 dagar till, sen är jag framme i mål.
Dagens lärdom Eftersom mitt batteri inte pallar att jag lyssnar på musik, spelar min hjärna istället. Hörde då ”The baker man is baking bread, take it easy, slow down”. Det gjorde jag och tänkte ”gör bara en sak i taget”.
Dag 13. Slutstriden
Idag steg jag upp kl.04.00, det är den stora dagen idag med stort D. Santiago de Compostela, here I come!
Det var som vanligt beckmörkt och solen lyckades inte komma fram riktigt. Det duggade smått och var ca 15 gr. Efter ca 8 km var där ett fik i sikte. Det var fullt av pilgrimer där och bara en serveringspersonal. Stackaren var superstressad, men jag fick mitt café con leche och en croissant med choklad i. Min italienska vän kom strax efter och hade tejpat hela sitt ena ben. Benhinnorna hade tagit stryk. Sen började vi vår vandring tillsammans mot Santiago de Compostela. Vännerna från Ohio hade då redan vandrat i 2 timmar.
Oj, vilken dag! Det blev fort varmt när solen trängde igenom molnen och svetten forsade, trots att vi gick i sakta tempo. Sista dagen ska naturligtvis kännas och det kan jag säga att den gjorde. Det var oändligt mycket uppför och känns i varenda muskel (även dem jag inte visste jag hade).
Ridande poliser kom förbi, kärlek på caminon och en kisse som spanade på sitt byte och så mycket mer. Vid mina tidigare vandringar, har jag gjort entré genom en passage där det alltid är en man som spelar säckpipa, men helt plötsligt stod vi på torget framför katedralen! Katedralen är enorm, likaså torget. Vi var framme!
Det vällde in pilgrimer, som kramades, grät och skrattade om vartannat, vilken lycka.
Vi var framme 13.15, då vi vandrat lite över 8 timmar. Våra Ohio vänner steg in på torget redan kl.10.00. De ska vidare till Finisterre (de ska ta bussen). Men innan dess, firade vi vår prestation och kramades adjö, med ord om återseende.
Jag gick och hämtade (var en vakt i dörröppningen) mitt Compostela, ett mycket imponerande bevis för att jag klarat vandringen. De räknar stämplarna för att se så att det är rätt antal de 10 sista milen.
Mina tankar var då, att jag ska köpa nya skor och kanske en ny ryggsäck för nästa vandring, för fler kommer det bli. Nu är nr. 3 avklarad, jag är nöjd och ska bli skönt att flyga hem på tisdag. Jag har vandrat 27 mil enligt min mobiltelefon.
Jag vill nog kalla mig en sökare. Två gånger har jag vandrat till Santiago de Compostela, men sökandet tog inte slut där. Därför beslutade jag att vandra en tredje gång. Denna gång den portugisiska leden från Porto. Jag ville pröva mig själv, möta människor längs vägen och se vad en ny vandring kunde ge. Dagboken jag skrev under vägen fångar både glädjen, smärtan och känslan som stannar kvar. Det caminon ger och tar, fortsätter alltid även efter Santiago.
