På Mc över Pyrenéerna

Under de senaste 5 åren har jag med vänner många gånger passerat genom Pyrenéerna på mc. Ibland har vi varit på väg ner till Spanien och ibland har vi kört från Costa Blanca för att enbart få njuta av denna underbara bergskedja.

Under dessa år har de flesta vägar passerats men trots detta skulle jag med glädje åka dit många gånger till. Varför vill man köra runt här flera år i sträck? Jo, för att vägarna är magiska och naturen lite öde och spännande. Vad som inte gör saken sämre är att vädret oftast är stabilt, i alla fall under sommarmånaderna. Även trafiksituationen är oftast lugnare än vad den är i Alperna som naturligtvis också har väldigt vacker natur. Ibland har passagen varit rakt igenom bergskedjan och ibland har turen gått från Andorra till Biscaya.

Jag tror att flera av er som reser från Sverige till Spanien har passerat Pyrenéerna och kanske oftast då genom Andorra. Vägarna till Andorra speglar ganska bra hur vägar i Pyrenéerna ser ut. Vi har under året fått några favoritvägar som sitter djupt rotat i minnet. Väg N-260 väg D-618 och självklart väg D-918, vi brukar säga att har man inte kört mc på väg D-918 så har man inte upplevt kicken av mc-körning. (Kanske bäst att förklara: man kan så klart köra bil också, men har man en lite större husbil skulle i alla fall jag låta bli, men vem minns en fegis).

Väg D-918 är vissa sträckor en så kallad balkongväg, på grund av sin enorma naturskönhet blir det många stopp för fotografering eller för att bara njuta av detta magiska landskap. Vi har varit några personer på mc när vi kört vilket också väcker lite intresse från omgivningen. Ett minne som vi kommer ihåg var när några cyklister undrade vad som körde förbi dem på den smala vägen, vad de inte skulle gjort var att vrida på huvudet för att titta, vilket orsakade att de körde in i varandra och hamnade i en stor hög på vägen. Ja, det var i alla fall inte vårt fel och det gick bra för dem trots allt.

…till Canfrancs järnväg

Canfranc i Pyrenéerna — **Som en fågel Fenix reser sig det nya Canfranc upp ur rök och damm**

Stationen skulle ha 365 fönster lika många som årets dagar, den 200 meter långa plattformen och den nästan pråliga storheten i dess design går tillbaka till tågresandets guldålder.

Pyrenéernas Titanic är under kraftig förändring, efter att ha stått övergivet sedan 70-talet. Personligen gillade jag platsen bättre innan, när den var en gigantisk Urbex-plats för folk från hela världen som ville besöka denna magiska tidskapsel. Men det kanske trots allt var bra att rädda byggnaden innan det var försent.
Tågen som har stått orörda i 50 år på baksidan bogserades till stor del bort under augusti månad 2020, och kvar blev några få vagnar på spåren. I början på stationen ligger ett bunkerområde, vars uppgift var att skydda stationen.

Spanskfranska handelsförbindelser

År 1853 kom de spanska och franska regeringarna överens om att förstärka sina handelsförbindelser via en ny järnväg. Sedan tidigare fanns det två gränsövergångar mellan Spanien och Frankrike och efterfrågan på en tredje gränsövergång var stor under andra hälften av 1800-talet. Den nya linjen skulle ha en gigantisk järnvägsstation belägen i vad som hittills var en jungfrulig pyrenéeisk dal.
Stationen skulle vara inspirerad av den franska palatsarkitekturen, medan interiören designades med alla de igenkännliga elementen av klassisk romersk arkitektur. Stationen skulle ha 365 fönster lika många som årets dagar, den 200 meter långa plattformen och den nästan pråliga storheten i dess design går tillbaka till tågresandets guldålder.
Till skillnad från andra gränsövergångar, där varje land bygger sin egen station, beslutades här att det bara skulle finnas en gemensam station.
Arbetet med att bygga detta kolossala nav, som snart blev den näst största stationen i Europa, avslutades 1928 med en invigningsceremoni som både kungen av Spanien och republiken Frankrikes president deltog i.

Trots den pampiga invigningen kring dess konstruktion höll inte Canfrancs lyster länge. Bara tre år efter öppnandet bröt en brand ut i lobbyn och spred sig över hela omgivningen och orsakade stora skador. Händelsen gav Canfranc smeknamnet ”Titanic of the Mountains”. Stationens monumentala och enorma struktur var lätt att jämföra med det olycksdrabbade skeppet, som sjönk drygt ett decennium innan Canfranc öppnade. Canfranc spelade en nyckelroll under andra världskriget. Stationen blev ett Casablanca i Pyrenéerna, ett epicentrum för spionage för nazistiska och spanska myndigheter. Canfranc var en bikupa av aktivitet och intriger, arresteringar, spionage och guldhandel. Innan det nazistiska övertagandet av Canfranc fungerade stationen som porten till frihet för vissa europeiska judar som förföljdes av den tyska regimen. Man räknar med att 86 ton naziguld gick genom stationen mellan 1942 och 1943. Slutligen var det en av huvudpunkterna för det nätverk av spioner som skapades för att gripa och avlägsna medlemmar av motståndsrörelsen.

Trafiken återgick kort till normalitet i efterdyningarna av kriget, mellan 1950- och 1960-talen. Men denna välståndsperiod blev ganska kortvarig.
Det sista slaget kom i mars 1970 när ett godståg spårade ur och träffade en bro och demolerade den. Bron kunde ha bytts ut utan problem, men det tillfälliga avbrottet av trafiken gav möjligheten att stänga en linje som Frankrike inte längre var intresserad av.
Detta visade sig vara ödesdigert för Canfranc-stationen och lokalbefolkningen, som drabbades hårt av trafikstoppet. Sedan dess har navet varit nästan helt ur funktion. Spanska tåg kunde fortsätta att anlända till stationen och använde en mycket liten del av anläggningarna, väldigt långt ifrån det syfte som det var tänkt för.

Ett nytt projekt som involverar regionalregeringen i Aragonien, Frankrike och Europeiska kommissionen för att få stationen tillbaka till sin forna glans har påbörjats. Projektet är att renovera Canfranc och återaktivera järnvägslinjen mellan Spanien och Frankrike. Man hoppas på att nå slutförandet 2026. Det är en ny ledstjärna för hopp om ett nav som har förblivit ett mausoleum under de senaste 50 åren.
På den franska sidan ligger det kvar övergivna stationer, tunnlar och järnvägsbroar så den delen är fortfarande ett spännande område att utforska. Självklart måste jag nästa gång även bo på hotellet, man kan inte bara missa att övernatta i denna historiska byggnad.