Några veckor under juli/augusti flyr jag vanligtvis från den varma sommaren i Aragonien, precis som många andra här. Vart åkte jag den här gången? 

När jag gjorde en dokumentärfilm om Abuelo Vicentes biodling här i Aragonien väcktes min nyfikenhet om honung. Det fanns så mycket inom ämnet som jag inte hade en aning om. Kanske du som läser min artikel inte heller vet.

När man åker med bil på motorvägen från Madrid uppåt och hamnar i provinsen Zaragoza kan man se olika typer av landskap, men inget man speciellt hajar till för. Man kan inte föreställa sig vad man kan se om man svänger av på en sekundär väg. Det finns sannerligen dolda pärlor!

Den här månaden har jag gett mig iväg upp till Loarre. Den lilla byn som är känd för slottet, med samma namn, som är ett av de bäst bevarade slotten i romansk stil och vackrast i Spanien.

En relativt okänd stad för oss skandinaver men verkligen väl värt ett besök. Staden Zaragoza har mer än tvåtusen år av historia. Man skulle behöva flera dagar för att besöka staden på riktigt.

Den här gången går resan till klostret Veruela där jag spelade in en kort dokumentärfilm för några år sedan, en av de första när jag började arbeta med audiovisuella medier. Jag blev så förälskad i den här platsen och har återvänt flera gånger.

Jag besökte byn Quinto där jag hade spelat in en video för några år sedan och kyrkan där man för inte så länge sedan hittade mumifierade kroppar. Det är med blandade känslor jag besöker platsen igen.

Den här gången ska jag skriva om ett av de vackraste och mest okända slotten i Aragonien. Det är slottet Peracense, också kallat för det röda slottet. Stenarna som slottet är byggt av är i röda och orange nyanser. Det ska vara röd sandsten fick jag veta.

Den här gången har jag besökt det stora naturreservatet i Aragonien där Laguna de Gallocanta ligger. Min väninna Carmina bor och arbetar där som miljötekniker.  

Det här reportaget handlar om en av de mest kulturella och vackraste städerna i Spanien, som av UNESCO är utsedd  till världsarv. När man promenerar genom stengatorna får man känslan av att ha förflyttats flera hundra år tillbaka i tiden.