Mumierna från Quinto

Jag besökte byn Quinto där jag hade spelat in en video för några år sedan och kyrkan där man för inte så länge sedan hittade mumifierade kroppar. Det är med blandade känslor jag besöker platsen igen.

Personligen skulle jag inte vilja bli begravd och flera år senare bli placerad i en glasmonter så att folk ska kunna titta på mig. Å andra sidan är det mycket intressant på grund av den forskning som bedrivs. Alla mumier som ingår i den här utställningen studeras för närvarande av ett tvärvetenskapligt och internationellt forskarlag från olika universitet.

Var kommer namnet Quinto ifrån?

Quinto har romerskt ursprung. Ortnamnet Quinto kommer från det latinska ordet quintus, som betyder den femte. Det syftar på den femte milstolpen på den romerska vägen som gick till Caesaraugusta som nu heter Zaragoza. Det verkar som om den romerska administrationen kring den femte milstolpen på denna väg inrättade någon form av militärtjänst, vilket gav upphov till en befolkningsgrupp som fick milstolpens namn: Quinto. Trots den begränsade information som finns tillgänglig kan vi bekräfta att Quinto också var en muslimsk ort.

Kyrkan som ligger uppe på kullen och som idag är museet, är i Mudejar-stil och ska ha varit en muslimsk borg. Kyrkan är från början av 1500-talet, och heter Asunción, men den kallas för ”El Piquete”.
Under det spanska inbördeskriget (1936-1939) fungerade den som observations-, försvars-, civilskydds- och stridsplats. Som en följd av detta drabbades kyrkan av en nästan total förstörelse. Kyrkans västra sida blev värst skadad. Efter kriget beslutade man att bygga en ny församlingskyrka i den nedre delen av byn.

Renovering

Efter att kyrkan uppe på kullen blev någorlunda restaurerad användes den bland annat som spannmålslager på 1960-talet. Därför har den inte varit öppen för allmänheten sedan 1950-talet.
År 1982 inleddes ett förfarande för att förklara kyrkan som ett historiskt och konstnärligt monument. Från 1983 och framåt påbörjades flera faser av arbeten på på kyrkan. Efter år 2003 inriktades arbetet på interiören, rensning och rengöring av valven, restaurering av de inre fönstren och golvet.

Det var just renoveringen av golvet som år 2011 ledde till att de mumifierade begravningarna från 1700-talet kom fram i ljuset. De som nu är kända som ”mumierna från Quinto”. Sedan dess, och fram till slutet av 2016, återupptogs inte arbetet.

Quinto blir det första mumiemuseet i Spanien som ställer ut de kroppar där de begravdes och senare grävdes upp. Mumifieringen saknar helt konstgjorda medel. Det är en uppsättning av naturligt mumifierade kroppar från 1700-talet och början av 1800-talet.

Femton mumier

Det finns en samling av femton mumier i olika åldrar som har bevarats i utmärkt skick, endast tack vare de torra förhållandena och den stabila temperaturen i kyrkan som också fungerade som kyrkogård. Det fanns flera barn, men de ville jag inte fotografera.

Totalt har 1.085 begravningar daterats inom kyrkans fyra väggar, men det är ett mysterium att femton av dem är perfekt bevarade. Alla ligger i ett område mer eller mindre nära varandra. Det är också särskilt slående hur de flesta är klädda med de franciskanska dräkterna. Det gör att vi kan se hur våra förfäder bar sina traditionella kläder för mer än tvåhundra år sedan. Med utgrävningarna har det även hittats mängder med föremål.

Tack vare de material som hittats är man säker på att platsen har anor som går mer än tvåtusen år tillbaka i tiden. Kyrkans grund har under hela denna tid bevarat lämningar från den iberiska och romerska perioden och senare även islamiska lämningar, alla före den byggnad som man kan se idag och som nu tillhör en del av utställningssamlingen.

Alla mumier som ingår i den här utställningen studeras för närvarande av ett tvärvetenskapligt och internationellt forskarlag från olika universitet.

Talande väggar

Själva byggnaden är ett museum där väggarna talar. De uttrycker tidens gång och de olika dekorativa perioder som har förvandlat den. Den tar dig tillbaka till tiden före 1900-talets största lidande, inbördeskriget, eftersom den var en fristad för de civila som utsattes för flera bombningar.

När jag går runt för att fotografera dessa stackars människor så är det slående hur man till och med kan se skäggstråna, ögonbrynen, naglarna, tänderna och ögonfransarna på vissa av kropparna. För att inte tala om ansiktena, som fortfarande verkar visa ett uttryck av ångest, eller gesterna och positionen hur de begravdes.

Något märkligt hände i början när jag skulle fotografera. Min kamera fungerade inte. Hade aldrig hänt mig. Hade full batteri och fattade ingenting för bara några minuter tidigare tog jag bilder på fasaden. Efter 5 minuter var kameran ok. Damen som var där såg hur desperat jag var, kom fram till mig och sa:
– Det brukar hända att telefoner och kameror slutar att fungera här. Mer sa hon inte, men jag förstod att det kunde ha med all energi här inom väggarna.

Varför begravdes människorna inne i kyrkan?

På den tiden fanns det ännu inte kyrkogårdar som i nutidens Spanien. Av denna anledning användes den heliga marken, inuti själva kyrkan, för begravningar av de personer med den högsta statusen under kyrkornas stenläggning. De med lägre status begravdes utanför kyrkan. Denna sed upphörde efter Carlos III:s ingripande. Monarken beslutade i slutet av 1700-talet att det inte var hygieniskt att fira mässa över förruttnade kroppar. Så småningom skapades de nuvarande kyrkogårdarna. År 1834 byggdes byns kyrkogård.

Att gå in i kyrkan är som att förflyttas till en svunnen tid. Till en plats där klockan stannade för länge sedan. Där energier från alla år möts, med den gripande doften av inbördeskrig som byggnaden avger och med den rysning som man känner när man ser på liv och död samtidigt och mycket nära.
När ni ser bilderna kan ni se att dom flesta har händerna på bröstet, som om de evigt bad. En pose som inte är en slump. Då på den tiden tvingades det fram med hjälp av rep.

Utställningen av mänskliga kvarlevor har omgärdats av en halo av ”morbid mystik”, en produkt av okunnighet och rädsla. Av alla de människor som ligger där finns det en kvinna och en man som fångade min uppmärksamhet.

Kvinnans lugna hållning och hur fint hennes hår ser ut. Den bruna färgen är fortfarande märkbar. Hon var en kvinna i 35-årsåldern. Hon var född i en by i närheten och enligt de studier som har gjorts på henne dog hon här efter att ha anlänt från Madrid för att behandla matsmältningsproblem som det är bättre att inte beskriva här.
Mannen, som ser ut att vara en franciskanermunk, har också kvar sitt hår, med en rödaktig nyans. Återigen är bevarandet av kläderna häpnadsväckande.

Utställningen av mänskliga kvarlevor har omgärdats av en halo av ”morbid mystik”, en produkt av okunnighet och rädsla. Lyckligtvis håller alla de kontroverser som denna typ av utställningar väcker på att ersättas av kulturellt intresse.
Energier fanns det, det kände jag. Jag hoppas bara att de 15 kroppar som ligger där, att deras själar har stigit upp till himlen.

Det okända

Vill avsluta den här artikeln med att tala om vad som hände mig när jag var och filmade kyrkan. Kyrkan var tom och jag blev ensam en stund. Som vanligt tog jag upp min iPhone för att filma lite vid sidan om till mina sociala medier. När jag kommer hem och laddar ner det, får jag på en av mina inspelningar höra en kör med barn som sjunger. Tänk vad mycket okänt det finns, som vi kan inte se eller höra.