Hej! Spanien Ett magasin för nordbor med aktuella reportage på svenska om livet i Spanien och mer därtill.
Den här gången går resan till klostret Veruela där jag spelade in en kort dokumentärfilm för några år sedan, en av de första när jag började arbeta med audiovisuella medier. Jag blev så förälskad i den här platsen och har återvänt flera gånger. När man går in är det som om världen utanför försvinner med lugnet innanför murarna.
Utan tvekan är det en av de mest spektakulära sevärdheterna i omgivningarna. Det gör besöket till en upplevelse som inte kommer att göra någon besviken. Klostret Veruela ligger i kommunen Vera de Moncayo som är en liten by man passerar innan man når klostret. Det tar cirka 40 minuter med bil från Zaragoza stad.
Franska munkar
När munkarna anlände från Frankrike på 1100-talet, för att grunda det första cistercienser- klostret här i Aragonien, var det en plats med frodiga skogar.
Byggnadsarbetena påbörjades år 1145. Munkarnas liv bestod av bön och arbete. Deras ankomst berikade området med nya andliga och kulturella värden, men också ekonomiska och politiska värden. De var experter på att hantera vattenresurser och med floden Huecha så nära till hands skapade de ett omfattande nätverk av bevattningskanaler, dammar och kvarnar.
Cistercienser-klädseln bestod av en vit munkkåpa med en svart skapular (svart tygstycke som hänger från skuldrorna både fram ock bak) och en svart huva med vit mantel. På medeltiden kallades de för de ”Vita Munkarna”.
Det skapades ett självförsörjande mikrokosmos där gemenskapen brukade sin mark, samlade in arrenden från de platser som låg under dess jurisdiktion, födde upp sin boskap, drev sina verkstäder och till och med tillverkade sitt eget vin. De värdesatte ett bra bibliotek, kopierade och illuminerade kodexar och styrde det andliga livet i de omgivande byarna. Det var ett hårt liv och munkarna levde inte länge. Idag ser vi Veruela som en fridfull och vacker plats, men i mitten av 1100-talet var det ett hårt liv och det krävdes mycket arbete för att göra den till en odlad och prydlig plats. Kylan, den sparsamma maten och de stränga klosterreglerna innebar att den förväntade livslängden för en bekännande munk var under 40 år.
Det skapades ett självförsörjande mikrokosmos där gemenskapen brukade sin mark, samlade in arrenden från de platser som låg under dess jurisdiktion, födde upp sin boskap,
drev sina verkstäder och till och med tillverkade sitt eget vin.
NÄR DU KOMMER FRAM möts du av en kilometerlång mur. Innanför den hade munkarna allt de behövde. Där fanns: vattnet, kvarnen och köksträdgården. När du har passerat muren hittar du en sval trädkantad gångväg som leder till dörren till den sobra men katedralsliknande kyrkan, som det tog 250 år att bygga. Därifrån kommer man till den levantinska gotiska klostergången, med kapitäldekorerade pelare med växter i cisterciensernas stil.
Om väggarna kunde tala
Under flera århundraden genomgick klostret många förvandlingar; tänk vad mycket som måste ha hänt där.
Munkarna bodde i Veruela fram till 1835. Klostret övergavs i samband med konfiskeringen av Mendizábal. Konfiskeringen bestod av expropriering av kyrkans tillgångar för att överföra dem till staten. Kyrkan hade så mycket egendomar eftersom Spanien var ett mycket katolskt land, och många människor donerade eller testamenterade sina egendomar till kyrkan vid sin död. Innan konfiskeringen kontrollerades allt av prästerskapet och de hade en stor ekonomisk och politisk makt på den tiden.
En tid för häxor
Tiden då Gustavo Adolfo Bécquer tillbringade i klostret Veruela gjorde honom bekant med de fantastiska berättelserna om platsen. Bland annat om den närliggande byn Trasmoz som har en tusenårig häxtradition och som bannlystes på 1200-talet. Men också Moncayoberget hade några mycket speciella legender, som till exempel att det där fanns häxor som hade förmågan att ”bota”. I hans kända litterära verk ”Cartas desde mi celda” talar han om häxorna i byn Trasmoz, och även i berättelser som ”Trollet”, men det kan jag berätta om en annan gång. Trasmoz är den enda byn i Spanien som är bannlyst av den katolska kyrkan än idag för häxeri.
Det finns en permanent utställning om brödernas vistelse i klostret som man kan besöka och är intressant att se. En fascinerande plats att besöka, att gå i dess trädgårdar, gå in i klostret och föreställa sig hur munkarna levde. Vem vet, kanske kan du se en siluett med huva gå i klostergången?
Viktiga årtal för klostret
· År 1877 tog jesuitorden över klostret Veruela, de fanns där fram till 1975, nästan ett helt sekel befann de sig i klostret.
· År 1976 övertog provinsrådet (Diputación de Zaragoza) klostret och förvärvade platsen, de är för närvarande ägare och därmed ansvariga för dess bevarande.
