Spaniens minsta hemlighet

På en underligt avlägsen plats långt bort från motorvägarnas brus och städernas ständiga rörelse, där stigar och branta bergsväggar leder oss fram, långt inne i en uttorkad flodmynning. Där gömmer sig en av Spaniens allra minsta hemligheter. Den ger sig endast till känna genom små handmålade skyltar längs den otroligt slingriga och vilda västern-liknande vägen som leder oss fram.

Bodega La Rambla de Huarea, en hemlighet. — En av Spaniens minsta bodegor, Bodega La Rambla de Huarea.

Efter att ha passerat ett par små gårdar och fått några spännande bilmöten uppenbarar sig till slut en modern digitalt tryckt skylt och vi förstår att här ligger det verkligen en liten vinbodega. Men kan man verkligen göra bra viner i en dal med brännande sol, utan till synes några gröna fält eller naturlig vattentillgång, vi blir såklart nyfikna.

Ägarna Miguel och Montse med yngsta dottern Elvira tar emot oss i sin ”cortijo” med öppna armar, vi känner oss hemma nästan med en gång. Och det är just ett litet hem det är, mycket mer än en bodega på många vis. Miguel berättar varmt om sina föräldrar, hur de levde och vad de levde av samt hur det var för honom själv att växa upp som barn i området. Han pekar ut den gamla skolan, det lilla bageriet och det som var snickeriet. Idag när det bara ligger några ruiner i backen är det svårt att föreställa sig denna plats fylld av liv och rörelse. Men jo, det bodde runt 150 familjer här så sent som på 60/70-talet.
Odlingarna bestod till största delen av mandelträd, fikon och vindruvor för vinframställning, på den tiden kunde man sälja och tjäna sin inkomst via försäljning till närliggande kooperativ.

På 80-talet, som på så många andra platser, tog industrierna i de större städerna och växthusen längs kusten över och de flesta gav upp sina små marker och flyttade till nya möjligheter. Även Miguel lämnade för en närliggande större by och blev en betydelsefull skolinspektör. Kärleken för jordbruket fanns dock kvar och nästan varje helg, genom hela arbetslivet och tiden då deras tre döttrar växte upp, har familjen spenderat på den lilla gården.

Miguel Maldonado inspekterar sina vinstockar. — Ägare Miguel Maldonado ser noggrant över sina vinstockar.

Ett välkomnande — Dottern Elvira hälsar välkommen.

Omsorg med detaljer. — Dottern Elvira hälsar välkommen.

Druvsorterna inkluderar för röda viner Tempranillo, Shiraz, Garnacha och Cabernet Sauvignon och för de vita den helt lokala druvan Vijiriega samt Pedro Jiménez och Sauvignon Blanc.

Starkt intryck

Vi tar extra god tid på oss att insupa atmosfären utomhus och låta Miguels berättelser kring historien landa. ”Vilken helt otrolig plats”, är känslan när vi står där och ser ut över den gröna trädgården med exotiska frukter mellan de uttorkade bergen. Elvira, som till vardags studerar till förskolelärare, dukar fram bröd och nypressad olivolja och det smakar förstås nyskördat och autentiskt.

Vi befinner oss alltså bara ett par kilometer från havet, precis på gränsen mellan provinserna Granada och Almería. Som närliggande större byar finner vi bland annat Albuñol, Adra, La Rábita och Murtas. Flodmynningen vi kört igenom har namnet ”Rambla de Huarea” och tillhör det tusenåriga vindistriktet Contraviesa, dock på en betydligt lägre höjd än de flesta andra på cirka 350 möh. Traditionen att här skapa lokalt så kallat ”Costa” vin är vida känt i hela Andalusien.

Dagens ”Bodega La Rambla de Huarea” grundades 1999 och har hunnit fira 25 år. Idag utgörs den av totalt fjorton små vinfält varav den största stoltserar med cirka 700 vinstockar. Druvsorterna inkluderar för röda viner Tempranillo, Shiraz, Garnacha och Cabernet Sauvignon och för de vita den helt lokala druvan Vijiriega samt Pedro Jiménez och Sauvignon Blanc. All beskärning och plockning utförs fortfarande för hand. Eftersom bodegan ligger skyddad på så låg höjd med många varma soltimmar sker skörden mycket tidigare än traditionellt och druvorna plockas redan i starten av augusti. Miguel berättar hur han är noga med att analysera druvorna varje dag under sommaren för att sockerhalten och därmed alkoholhalten inte ska bli för hög.

Genom plockningen för hand kan de också manuellt se till att kvaliteten på druvorna som ska användas till vinet är hög. Tillgången på vatten är naturligtvis ett växande problem och man har sett produktionen gå ner från cirka 12000 liter per år till runt 8000 liter på bara några år. Det är ett stort bekymmer för framtiden.

Vinerna är friska med mycket doft och känslan över att få inmundiga dem i sin rätta miljö är ljuvlig.

Framställningsprocessen

Det har blivit dags att fortsätta vår tur in i själva produktionen. Vi får se den moderna vinpressen som är ett så viktigt redskap i den nutida framställningsprocessen. Miguel tar fram pennan och börjar rita på kakelväggen. Det blir en mycket intressant och spännande stund där Miguels pedagogiska kunskaper kommer väl till pass. Vi får en grundlig förklaring till skillnaderna i framställning av vitt respektive rött vin samt det så viktiga arbetet med att ta fram naturliga viner utan tillsatser. När vi når in till ”sala de crianza”, rummet där vinet vilar i sina ekfat, känner vi oss betydligt mer nyfikna på vintillverkning och förstås på att få prova.

Vi bjuds in till ett härligt ljust provningsrum med gigantiska trädörrar som kan vara de mest karaktäristiska jag sett i området. Diplomen från dryckestävlingar på väggarna vittnar om att det är just viner med fin kvalitet som skapas på gården. Montse har förberett vårt bord med blommor från trädgården och brickor med små hemlagade tapas. Hennes röda paprikamarmelad är gudomlig och vi förstår varför många ber om receptet. Miguel fortsätter att guida oss i vinernas värld genom att kort utbilda oss i att utföra smakning. Vi bjuds in till att dofta, titta från flera vinklar, uppleva aromer och färgsättningar. Vi startar med deras vita Sauvignon Blanc och den lokala druvan Vijiriega. Vinerna är friska med mycket doft och känslan över att få inmundiga dem i sin rätta miljö är ljuvlig.

När flaskorna står framför oss på bordet påminns vi om den så spännande etiketten med det distinkta namnet, ”Poeta en NY”, på svenska ”Poeten i New York”.

När flaskorna står framför oss på bordet påminns vi om den så spännande etiketten med det distinkta namnet, ”Poeta en NY”, på svenska ”Poeten i New York”. New York och Amerika känns i denna lilla spanska dal mycket avlägset och främmande och vi ställer oss frågande till hur det hänger ihop. När svaret kommer blir vi allt lite rörda. Montse, som är språklärare med genuint intresse för litteratur och historia, och Miguel berättar hur de verkligen tänkte igenom sitt namn och berättelsen kring den. De visste tydligt att de ville göra något lite annorlunda än det kanske mer klassiska att döpa sitt vin efter platsen eller sin gård. Hos Federico García Lorca, den lokala framstående författaren från Granada, fann de sitt svar. Namnet ”Poeten i New York” är en hyllning till både författaren samt hans främsta boktitel. Designen med två kostymklädda mansben som promenerar sakta fram berättar en vacker historia om Federico som under den ekonomiska krisen fann Amerika mycket bistert och ständigt hade en längtan till sitt hemland och hemstad i Granada. Namnet omfamnar verkligen det genuina och dedikerade arbete som familjen utför för sin landsbygd och för de gamla traditionerna.

Efter att även ha prövat de mer kraftfulla röda vinerna är vi otroligt imponerade av gästfriheten, passionen över att dela sin historia och ett genomtänkt varumärke samt besök. Ljudnivån är något högre och magarna något gladare. Det råder ingen tvekan om att vi gärna sponsrar familjens genuina arbete med att köpa deras prisvärda och fint framställda viner med hem. När det efter ett par väl spenderade timmar blivit dags att åka hem längs den slingriga grusvägen igen avslutar Miguel med en charmig quiz för att se om vi minns det vi fått lära oss. Det blir några felsvar, ytterligare många skratt och till slut ett stort tack och kramkalas. Och tänk, det gick visst att göra fina viner i en uttorkad flodmynning.