Hej! Spanien Ett magasin för nordbor med aktuella reportage på svenska om livet i Spanien och mer därtill.
INTRO På Facebook kan man möta nästan vem som helst och mötet kan bli till mer än bara en bild som snabbt sveper förbi. Ibland fastnar jag för någon som jag ser och går in på hens profil och då kan jag upptäcka både det ena och det andra. Det är just därför som jag väljer att skriva om Joaquín, en säregen konstnär som lever eremitliv i den idag utflyttningsdrabbade byn Carratraca. Joaquíns bilder fastnade och höll sig kvar i mitt medvetande och till slut skrev jag till honom via messenger. Det blev början på min kontakt med en man som bokstavligen har dyrkat ABBA sedan 8 års ålder. Det speglar sig även i den konst som han förmedlar när han målar sina alster, som jag liknar med den japanska konstformen Manga (tecknade serier).
På väg till Monte Carlo
Min tidigare erfarenhet av Carratraca har varit att snabbt köra igenom denna till synes oansenliga by på väg till Finca Solmark, en ekologisk gård i närheten av Carratraca som drivs av Pelle Lundborg. Nu skulle jag äntligen få chans att stanna en hel dag i byn för att möta Joaquín och några av byns äldre. Aldrig kunde jag väl ana att Carratraca hade en historia som skulle få mig att se denna by ur ett helt nytt perspektiv.
Joaquín berättar att föräldrarna gav honom namnet ”El Coreano” mer som ett skämt. Nu har namnet blivit ett signum när Joaquín signerar sina tavlor.
Vem är ”El Coreano”?
Bussturen tar cirka 90 minuter då den stannar till i olika byar på väg till Carratraca, slutstationen är Ronda. Det är små vindlande vägar och det känns spännande att se andra vyer än de som
presenteras när man åker på motorvägen. Joaquín tar emot mig där bussen stannar och vi går till närmsta café för kaffe och en varm pitufo med skinka och ost.
Joaquín berättar att föräldrarna gav honom namnet ”El Coreano” mer som ett skämt då de var många medlemmar i familjen, liksom det i Korea finns stora familjer som liknas vid klaner. Nu har namnet blivit ett signum när Joaquín signerar sina tavlor.
En populär turistdestination
På 1800-talet utvecklades staden tack vare sina svavelhaltiga källor. En spa-byggnad i palatsliknade stil uppfördes och var en mycket viktig del av stadens identitet och lockade många besökare från medelklassen i Málaga med sitt ”terapeutiska vatten”.
Vid invigningen av spa-anläggningen 1855 närvarade Kung Fernando VIII, vilket visar på dess betydelse som en nationell sevärdhet. Vidare berättar Joaquín om att det i byn finns små palats varav ett par av palatsen är till salu. Mycket intressant är min första tanke men jag stannar nog kvar i Torremolinos, trots att tanken är lockande. På den tiden när det begav sig, fanns det i byn även fyra casinon. Nu är mitt intresse verkligen väckt och jag ber Joaquín om en rundtur.
Doña Trinidad Grund palatset
Vi promenerar uppåt i byn och Joaquín tar med mig in i palatsets trädgård som brukar vara stängd men just i dag är den öppen.
Trädgården är uppbyggd i ett flertal smala terrasser, spännande, vackert men samtidigt sorgligt att kommunen inte vårdar denna pärla till trädgård. På mitten av 1800-talet var palatset ett semesterhem för en rik borgarklassfamilj från Málaga, byggt i vacker Neo-Mudéjar stil och ritat av arkitekten Guerrero Strachan. Idag fungerar byggnaden som byns stadshus och det är endast utsidan som visar på storhetstiden på 1800-talet.
Palatsets iögonfallande mur och vyn från dess terrass.
Jag målar inte realism
Medan vi vandrar på byns gator frågar jag Joaquín, vad är inspirationskällan och när började intresset för konst?
– Jag började måla innan jag kunde tala och mina favoritmotiv var sköldpaddor och djur, svarar Joaquín.
Min inspiration kommer mestadels från japanska serier på TV och serietidningar som Stålmannen, Jules Vernes böcker och naturligtvis ABBA. Jag blev ett hängivet fan av ABBA vid 8 års ålder och nu följer jag medlemmarnas liv på olika media och inspireras mycket av musiken och deras texter. Jag har haft en utställning på restaurang Calle de Brusellas som ligger på Plaza de Merced i Málaga. Den utställningen fick namnet ”The name of the game”. Salvador Dalis surrealism har också inspirerat mig mycket. Det surrealistiska är en del av den jag är, inget eller ingen är förutsägbar och så heller inte jag.
Casa Pepa
Vi tar en paus i samtalet och stannar till framför ett privat hus i äldre stil med vita väggar och ormbunkar hängande i krukor längst med väggen. Joaquín berättar att här ska vi äta lunch hemma hos familjen som äger huset. Det är ett unikt koncept och som gäst äter man av alla de rätter som Juanita lagar i köket.
Vi tar plats i familjens stora matsal tillsammans med några andra gäster och äter mat som får kroppen att bli lycklig. De har endast öppet för lunch och bord måste bokas då gästerna kommer långväga ifrån för att äta hemma hos Juanita och hennes familj. Ni får bereda er på att det inte finns någon á la carte meny, här serveras det ett flertal olika spanska rätter och för ”en spottstyver” får man äta av alla maträtter tills att man blir helt mätt.
Det är en mycket speciell upplevelse att bli serverad mat av barnbarnen medan mormor står vid grytorna i köket.
Bergen, himlen och solen
På Joaquins sida på Facebook var det en bild som speciellt fångade mitt intresse. Jag frågade om vi kunde besöka platsen då jag förstod att den var av stor betydelse för Joaquin.
– Den ligger högst upp på berget bakom huset där jag bor med mina föräldrar, berättar han. Dit går jag när jag behöver total ensamhet och lugn för att vara ensam med mina tankar.
– Ibland känner jag mig fruktansvärt missförstådd, precis som när jag var ett litet barn. Det finns ett enormt existentiellt tomrum, en djup melankoli inom mig som jag försöker lugna med det universum jag började skapa när jag var barn. Ibland känner jag mig som en Kung i ett slott gjort av spelkort, andra gånger känner jag mig som det mest fruktansvärda monstret i historien. Det är då jag ger utlopp för min tysta gråt, när ingen kan se mig. Jag var ofta ledsen som barn, kände mig annorlunda och jag led och hade även problem i skolan. Ensamheten var påtaglig och mitt enda sällskap var min katt och min hund och mina älskade föräldrar.
– Under mina tonår kunde jag inte teckna, jag levde i min egen bubbla och drog mig undan. I mina illustrationer finns det en stark återspegling av vem jag är men samtidigt kan jag vara lika komplex som Rubiks kub.
Vi sitter en stund och ser ut över det vackra landskapet. Jag förstår platsens värde, här finns lugnet och tystnaden, högt uppe på berget med ruinen av den kyrka som för länge sedan förstördes av en kraftig storm. Här har konstnären och eremiten Joaquín sitt eget kungadöme, här är det han som regerar. Det börjar bli kväll och det är dags för oss att vandra nerför berget.
När jag väntar på bussen frågar jag Joaquín om det finns något mer som han vill tillägga och svaret blir ”Jag är så glad över denna underbara möjlighet att nå ut till era läsare. Tack från djupet av mitt hjärta”.
