Honung, hantverk och historia i en flaska – renässans för mjöd

Bara ordet mjöd väcker bilder av vikingar, sagor och gyllene drycker i tunga bägare. En dryck som är lika gammal som mänsklighetens första möte med bin håller idag på att få nytt liv. Men vad är mjöd?

Det är en dryck gjord av honung, vatten och jäst – ibland kallad världens äldsta alkoholhaltiga dryck. De äldsta spåren av mjöd har hittats i Kina och dateras till omkring 7000 f.Kr. Drycken var vanlig i både Europa, Afrika och Asien, och hade en stark symbolisk roll i fornnordisk och keltisk kultur.

Renässans för mjöd

Till skillnad från vin och öl innehåller mjöd varken druvor eller korn. Smaken varierar beroende på honungens ursprung och hur länge drycken får jäsa. Den kan vara söt, halvtorr eller helt torr. Den kan vara kolsyrad och alkoholhalten ligger oftast mellan 6 och 14 procent. I dag upplever mjödet en renässans. Små hantverksbryggerier i Europa och USA experimenterar med nya sorter, ibland smaksatta med frukt, örter eller kryddor, men grunden är alltid densamma: honung, vatten och tålamod.

En solig morgon kör jag mot Monzalbarba, en liten by i utkanten av Zaragoza. Vägarna slingrar sig mellan fält  och landskapet doftar av damm och sol. Här bor Toño och Eva, ett par som förenar två världar, biodling och hantverksmässig dryckesproduktion. De gör sin egen mjöd, Freya. Att brygga mjöd är en tradition som nästan glömts bort i Spanien, men som nu börjar hitta tillbaka.

När jag anländer möts jag av deras varma leenden. Eva föreslår att vi först åker en bit utanför byn, där deras bikupor står. Det är ett stilla landskap, öppet och kargt, men fullt av liv. Hundratals bin flyger in och ut ur kuporna, ”Vi började med bina för flera år sedan,” berättar Toño medan han försiktigt öppnar en kupa. ”Det var ett sätt att leva närmare naturen. Men mjödet kom nästan av en slump.”

Det visar sig att inspirationen kom från en vän, också han vid namn Toño. En erfaren mjödbryggare och mästare i ölbryggning, känd för sina prisbelönta recept. ”Han gav oss ett av sina recept och sa: ’Ni har den bästa honungen, varför inte prova?’, minns Eva med ett skratt. ”Och så började vi, utan att riktigt veta vad vi gav oss in på.”

Här kommer grannarna Manolo och Paquita och knackar på ibland för att provsmaka mjödet.

Garaget som blev bryggeri

Tillbaka i huset visar de mig garaget, som nu är förvandlat till ett litet bryggeri. I hörnet står några stålfat, jäskärl i plast, och rader av glasflaskor med etiketter. På en hylla ligger anteckningsböcker fulla av datum.
Doften av honung och jäst fyller rummet. ”De första gångerna blev det inte alls som vi tänkt oss,” säger Toño. ”För mycket honung, för lite syre, för varm jäsning… Men efter några försök hittade vi balansen.”
Jag får smaka på ett glas. Färgen är ljust bärnstensgul, nästan som ett vitt vin men med en mjuk glans. Smaken överraskar mig – frisk, torr och elegant, långt ifrån den sötma jag hade förväntat mig. De flesta tror att mjöd ska vara söt, säger Eva. Men det beror helt på hur man jäser den. Vi låter jästen arbeta långsamt, så att honungen inte dominerar.

Mjöd är faktiskt en dryck med många ansikten. Vissa sorter påminner om vitt vin, andra om cider, och några, särskilt de starkare kan nästan kännas som en likör. Allt beror på honungens ursprung, jästtypen och tiden den får vila. ”Vi använder bara vår egen honung,” berättar Toño. ”Den smakar olika beroende på säsong och vilka blommor bina hittar.

De visar mig processen: honungen blandas med vatten och värms försiktigt för att lösa upp kristallerna. När blandningen svalnat tillsätter han resten av receptet och sedan får den stå i flera veckor. “Man måste ha tålamod,” säger Eva.

I skuggan av vin

Förr hade mjödet sin plats i Spanien, särskilt i de nordliga regionerna. Men med tiden tog vinet över, och traditionen försvann nästan helt. ”Kanske för att honung alltid varit dyrbart, säger hon”
Nu, tusentals år senare, är drycken på väg tillbaka. Runt om i Europa växer små bryggerier fram, och allt fler upptäcker mjödets bredd. Vissa gör den fruktig och lätt, andra lagrar den på ekfat för att få djup och kropp. ”Det finns inga regler,” säger Toño. ”Det är det fina med mjöd, den låter dig experimentera.”

När vi sitter i skuggan utanför huset häller Eva upp ännu ett glas. Jag tar en klunk och känner den milda syran och den naturliga balansen mellan sötma och friskhet. Jag frågar om de säljer sin mjöd. ”Vi börjar smått,” svarar Toño. ”Just nu delar vi den mest med vänner och på lokala marknader. För vi vill växa i vår egen takt.”

För dem handlar det inte bara om affärer, utan om något större. Att föra en tradition vidare. Vi pratade länge om framtiden, om klimatet och om binas roll i ekosystemet. De berättade att biodlingen blivit tuffare på senare år, med varmare somrar och färre blommor, och utan bin,  blir det ingen honung och utan honung, inget mjöd.  Det är en enkel sanning, och en påminnelse om hur beroende vi är av dessa små varelser.

Nu, tusentals år senare, är drycken på väg tillbaka.

Tusenårig dryck

När solen börjar sjunka bakom fälten, tar jag ett sista foto av garaget som är deras lilla bryggeri. Här, i ett  hus i en spansk by, jäser man en dryck som människor har druckit i tusentals år.

Innan jag lämnar Monzalbarba frågar jag vad de hoppas på framöver. De tittar på varandra och svarar nästan samtidigt: ”Att fortsätta lära oss. Att växa långsamt, men utan att förlora själen i det vi gör. Så länge bina arbetar, kommer vi också att fortsätta.”

När jag sätter mig i bilen igen ligger den sista ljusstrimman över fälten. På passagerarsätet ligger en flaska mjöd. Jag tänker på Toño och Eva, på deras tålamod och deras vilja att göra något eget. Och jag inser att historien om mjödet inte bara handlar om dåtid, den håller på att skrivas här och nu, i ett garage i den lilla byn Monzalbarba som ligger i Zaragozas utkant vid Ebro-floden.

Toño och Eva på marknaden i la Plaza del Pilar. Här ska det säljas mjöd och honung.

---