RODÉN – Byn som övergavs och glömdes bort

Den ligger bara trettioen kilometer från staden Zaragoza bredvid en liten flod som heter Ginel som ligger nedanför kullen där byn finns.

Byn övergavs och återuppbyggdes inte efter krigets fasor. Många invånare i Spanien och Aragonien känner inte ens till den här platsen.

Jag kan föreställa mig hur det såg ut när den var i sin fulla prakt…

Det var av en ren slump jag såg byn. Jag tittade ut för att skåda landskapet när jag såg något skimra långt bort, med konturerna av ett torn och förfallna hus. Jag blev nyfiken på platsen så några veckor senare åkte vi dit. Då blev jag så förvånad över denna plats att jag ville veta mer om den, men det finns inte mycket information. Det sägs att mycket dokument försvann under inbördeskriget. Innan den blev förstörd fanns det 83 hus. Byn hade ett eget rådhus, en skola, affärer och en mjöl- och oljekvarn. Deras ekonomi var baserade på odling av vete, korn, havre, vin, oliver och potatis.

Några år efter kriget byggdes en ny liten by precis nedanför den gamla, men den har färre än 100 invånare. Jag fick reda på att allt nu tillhör grannbyn Fuentes de Ebro och jag hade turen att kunna prata
med kulturrådet Cristina Palacín Canfranc och göra en intervju med henne.

För mig verkar byn vara en mycket speciell och vacker plats även om den är i ruiner. Jag kan föreställa mig hur det såg ut när den var i sin fulla prakt med slottet och dess kyrka och när alla invånare bodde där. Det är därför jag vill skriva om denna plats, trots att den har gått igenom fruktansvärda händelser. I nutid har byn förklarats vara av kulturellt intresse, i kategorin historisk plats, och ansträngningar görs för att bevara den så att den inte förfaller helt och hållet.

Iberisk dominans

Bortsett från inbördeskrigets fasor är det en mycket gammal by. Vi får gå tillbaka ungefär 2.700 år, till den tid då iberiska folket dominerade. Man kan säga att denna stam ockuperade en stor del av landområdena söder om Ebrofloden. För att besöka en av platserna finns en inhägnad bosättning mitt emot byn Rodén uppe på en bergstopp. Det sägs också ha varit en romersk bosättning där också som hette (Rudius). Den ockuperades av muslimerna flera århundraden senare, man kan ännu se det som finns kvar, ett starkt islamiskt inflytande som det arkitektoniskt intressanta borgen som bara har ett valv kvar.

Byggt av alabaster

Förutom de förstörda husen finns också San Martín-kyrkan i Mudejar-stil med sitt fantastiska torn som enligt specialister kan härstamma från 1300-talet. Konsolideringsarbeten har pågått för att förhindra dess definitiva sammanbrott i de två historiska byggnaderna. Det sägs att tornet är det enda tornet av alabastersten i Spanien och kanske i hela världen. På långt håll är utsikten över byn imponerande, man ser kyrktornet och ruinerna av husen på kullen och man kan se reflexer och hur det gnistrar när solen skiner på alabastern. Grundmaterialet i alla husen var av alabaster, som användes för att bygga väggarna som bands ihop med murbruk och putsades med gips. När man promenerar genom byn kan man se det i alla väggar, där tegel sällan användes.

Vad hände i Rodén?

Det spanska inbördeskriget inleddes den 17 juli 1936 och slutade den 1 April 1939. De 200 invånarna i byn beslutade sig att överge den för sin egen säkerhet när krigshotet knackade på dörren. Det är oklart vid vilken tidpunkt Rodén övergavs. Det kan ha varit en dag mellan 1936 och 1937, det ska ha varit under skördetiden. Folk höll på att skörda vete på fälten när varningen kom om att soldater var på väg. Precis när de kom gav byborna sig iväg.

En dam som jag har lärt känna, Rosa Acosta, berättade för mig att hennes mamma kom från byn. Hon berättade att hennes morföräldrar hade en fruktträdgård med höns utanför byn och den dagen var hela familjen där. När de återvände till byn såg de människor som väntade utanför huset som de inte kände, och av rädsla gick de förbi eftersom de fruktade det värsta. De åkte därifrån utan någonting och lämnade allting bakom sig. De åkte till en by som heter Casetas där de hade släktingar, deras morföräldrar ville aldrig återvända igen. Rosa och hennes mor åkte dit, men det fanns inget kvar av deras hus, bara hennes minnen.

Förstörd i strid

Det verkar logiskt att tro att byns förstörelse berodde på effekterna av strid. Det sägs också att de republikanska trupperna monterade ner husen för att förstärka skyttegravarna på Belchite-fronten med delar av husen som stenar, balkar osv. Det är troligen en blandning av båda teorierna, byn skulle ha förstörts till följd av flygbombningar, och den skulle också ha förstörts av artilleri. När kriget tog slut återvände en del av Rodéns invånare till det som fanns kvar av deras hem. De tio återvändande familjerna insåg att spökbyn inte kunde ge några gynnsamma levnadsförhållanden. Livet där var ohållbart, berättas det. Det hade ingen elektricitet eller rinnande vatten längre. Förhållandena var helt förfärliga.

I de få hus som fanns kvar och som hade bevarats för befälhavarna under kriget bodde flera familjer, andra hus hade inte ens fönster. När de åkte därifrån, var det med tomma händer och när de kom tillbaka var de lika tomhänta. De höll ut i ett och ett halvt år sedan blev byn tom igen. Efter några år började de bygga upp en ny liten by från grunden och sten för sten. Den nya Rodén som finns idag ligger nedanför kullen med spökbyn.