Albarracín – en by född ur sten, gränser och envis överlevnad

Jag lärde känna Fred och Carina Dinhammar tack vare ett reportage jag publicerade här i Hej! Spanien. Texten handlade om gamar och deras livsmiljöer i Spanien. Det var just den artikeln som fick Fred att höra av sig till mig. Han ville besöka platsen jag hade beskrivit.

Via reportaget hittade han också mina sociala medier där jag regelbundet delar bilder och filmer om slott, övergivna byar och platser som ofta ligger långt från de stora turiststråken. Det visade sig snabbt att vi hade mycket gemensamt. Samma nyfikenhet på landskap, historia och miljöer där spåren av det förflutna fortfarande är tydliga.

Packar husbilen

Fred är fotograf, pensionerad från sitt yrkesliv, men under jaktsäsongen i Sverige är han fortfarande aktiv jägare. Naturen har alltid varit en självklar del av hans liv. Carina, hans fru, delar hans intresse för resor, historia och för att upptäcka platser i lugn takt. Vår kontakt började enkelt, men utvecklades snabbt till en vänskap.

Fred är 70 år och Carina 68. Varje år, när älgjakten i Sverige är över, packar de sin husbil och reser söderut. Spanien är målet, eftersom de har ett hus i Santa Pola, men själva resan är minst lika viktig som att komma fram. De planerar inte resan i detalj. Tvärtom.

Varje år försöker de köra nya vägar, göra nya stopp och upptäcka platser de inte sett tidigare.
Ibland stannar de bara en natt, ibland flera dagar. Allt beror på känslan. För dem är resandet inte ett projekt, utan ett sätt att leva.

De brukar stanna i Spanien till efter jul, ibland lite längre. Hur länge beror mycket på vädret. Snön i Pyrenéerna spelar en stor roll. Är vintern mild, dröjer de kvar. Kommer snön tidigt och kraftigt, vänder de norrut tidigare än planerat. Friheten att kunna anpassa sig är viktigt för dem.

När Fred och Carina berättade att de skulle passera Zaragoza bestämde vi oss för att ses. Det blev vårt första möte i verkligheten efter flera års kontakt på distans. Samtalen som tidigare skett via telefon och meddelanden fortsatte nu ansikte mot ansikte, helt naturligt, som om vi redan kände varandra.

Vi pratade om Spanien, om hur olika landskapen är, trots att avstånden inte alltid är så stora. Jag föreslog att vi skulle åka till Albarracín tillsammans. En plats jag själv gärna återvänder till, och som ofta gör starkt intryck på dem som kommer dit första gången.

Albarracín är ingen plats man skyndar igenom. Pauser uppstår naturligt, ibland för att vägen lutar, ibland för att utsikten plötsligt öppnar sig runt ett hörn.

Husbilen ger ett rörligt liv i frihet. Albarracín är formad av landskapet.

Kringelikrokvägar

Vi körde i vår egen skåpbil, med Fred och Carina bakom oss. Vägen till Albarracín är smal och kurvig. Ju längre in i landskapet man kommer, desto mer avlägset känns allt. Skogen tätnar, bergen kommer närmare och det är tydligt att detta inte är en plats man råkar hamna på.

När vi till slut kom fram och parkerade sa både Fred och Carina samma sak: utan oss hade de aldrig hittat hit. Det sas med ett leende, nästan med lättnad. Albarracín kräver att man vill dit. Och just därför blir ankomsten en del av upplevelsen.

Albarracín ligger i provinsen Teruel, byggd på en smal höjd nästan helt omgiven av floden Guadalaviar. Läget gjorde staden lätt att försvara men svår att nå. Det har präglat dess historia i århundraden.
Under den muslimska perioden var Albarracín huvudstad i ett självständigt taifa-rike. Senare, efter den kristna återerövringen, fortsatte staden att spela en strategisk roll som gränsfästning. Stadsmurarna som fortfarande slingrar sig runt den gamla stadskärnan vittnar om detta. Ovanför byn ligger resterna av borgen, där utsikten över dalen förklarar varför platsen valdes från början.

Att promenera i Albarracín är att följa terrängen. Gatorna är smala och ofta branta. Husen lutar sig mot varandra, inget är rakt eller symmetriskt. Allt är anpassat efter berget.

Husen lutar och tar stöd av varandra. Att promenera i Albarracín är att följa landskapet steg för steg.

Byn är formad av höjd, sten och historia.

En levande by

De rödaktiga fasaderna kommer från lokala material som gips och lera. Fönstren är små, balkongerna i trä, och många hus har överhängande våningar som skyddar gatan. Det är inte byggt för att vara vackert i första hand, utan för att fungera. Och just därför känns det äkta.

Det som flera besökare känner är hur levande byn fortfarande är, trots att den är välkänd. Turister finns där, men de tar inte över helt. Samtidigt pågår vardagen. Människor handlar, pratar med grannar, går sina ärenden utan brådska, kyrkklockorna markerar fortfarande dygnets rytm. Men varje sten bär spår av århundraden av gränsliv, maktkamp och envis överlevnad.

När Spanien senare industrialiserades och många historiska stadskärnor revs eller moderniserades, förblev Albarracín isolerat. Järnvägen drogs aldrig hit. Nya industrier uteblev. Det som länge sågs som ett problem blev byns räddning. Albarracín stannade inte i tiden utan den förändrades långsamt, på sina egna villkor.

Under 1900-talet började man förstå värdet av denna orörda helhet. Albarracín klassades som nationellt kulturminne, och i dag räknas byn som en av Spaniens bäst bevarade medeltida miljöer. Vi tog god tid på oss. Albarracín är ingen plats man skyndar igenom. Pauser uppstår naturligt, ibland för att vägen lutar, ibland för att utsikten plötsligt öppnar sig runt ett hörn.

Efter promenaden satte vi oss ner för lunch. Vi delade tapas och pratade vidare. Det var enkelt, avslappnat och precis så som resandet ofta är när det är som bäst. Albarracín blev också platsen där vi tog farväl. Efter lunchen fortsatte Fred och Carina söderut mot sitt hem i Santa Pola, medan jag återvände till Zaragoza. 

Vi bestämde redan då att ses igen. I oktober 2026 kommer de tillbaka till Spanien efter jaktsäsongen i Sverige. Nästa gång blir det en utflykt till en övergiven by och ett slott. Ännu ett hörn av Spanien att upptäcka tillsammans. 

För mig blev mötet en påminnelse om varför jag fortsätter att utforska, filma och fotografera de
platser jag besöker. För att platser blir rikare när man delar dem med andra.  Har du vägarna förbi, så rekommenderar jag verkligen att du besöker Albarracín.

---