Hej! Spanien Ett magasin för nordbor med aktuella reportage på svenska om livet i Spanien och mer därtill.
Innan jag når Zuera som är en liten stad utanför Zaragoza, försöker jag samla tankarna.
Jag åker dit för att träffa Bea och Alberto, som ägnar sig åt falkenering.
Ordet falkenering känns avlägset, nästan medeltida. Jag tänker på hökar, läderhandskar och adelsmän, på något som hör hemma i historieböcker snarare än i nutiden.
Innan jag åker gör jag lite research: falkenering är ett av de äldsta banden mellan människa och vilt djur. Den har utövats i över 4 000 år i Centralasien och Mellanöstern inte som underhållning, utan som ett sätt att jaga och överleva. Det är inte dressyr och inte lydnad, utan samarbete.
Med detta i bakhuvudet kommer jag fram till adressen. Jag parkerar framför höga murar med en massiv port som inte avslöjar något om vad som finns bakom. Bea öppnar dörren. Så fort jag kliver in stannar jag upp. Det jag möts av överträffar alla förväntningar. En oas, noggrant organiserad, med djur av många olika arter. Mitt i allt står ett vackert trähus, omgivet av trädgård, ett bord och stolar. Allt utstrålar lugn. Alberto är redan där. Vi hälsar, och Bea kommer tillbaka med en bricka kaffe. Vi sätter oss ner och samtalet börjar, utan formella ramar.
Det är en pedagogisk terapi med fåglar där olika fågelarter
används i utbildande, terapeutiska och rehabiliterande syften.
Starten
– Berätta hur allt började, säger jag. Hur hamnar man i en värld som den här?
Alberto ler. Hans historia börjar inte med rovfåglar, utan med landsbygden. Som barn följde han ofta med sin morfar, som var boskapsuppfödare. Han växte upp med jakt, fiske och ett nära förhållande till naturen. Inte genom böcker, utan genom vardagen. Under många år arbetade han som bilmekaniker, tills en trafikolycka förändrade hans liv. Den gav honom nedsatt rörlighet en tid och gjorde det omöjligt att fortsätta i yrket. Han tvingades sadla om och blev säljare.
Under sjukskrivningen, när livet saktade in, väcktes något till liv igen. Minnen från barndomen, då han hade haft tornfalkar och en tornuggla, fåglar som hittats skadade, rehabiliterats och släppts fria igen.
– Det var då intresset tog form på allvar säger han. Inte som en hobby, utan som något djupare.
Det avgörande steget togs av Bea, hans fru. Hon gav honom en introduktionskurs i hantering av rovfåglar i present. Det var för 17 år sedan. Efter kursen började Alberto utbilda sig vidare, ta kontakt med andra falkenerare och förstå att detta inte var något man gjorde på halvhjärtat.
Hans första rovfågel var en Harris-falk.
– Är det samma fågel som du har nu?, frågar jag.
– Ja. Han är 17 år gammal. Han heter Romeo. Alberto fortsätter att berätta om hur allting började.
Alberto med en stäppörn.
Bea är djursjuksköterska och specialiserad på exotiska djur men arbetar även som hantverkare och smyckesdesigner. ”När vi åkte till marknader, medeltida evenemang och mässor för att visa upp och sälja Beas smycken var vi tvungna att ta med Romeo eftersom han inte kunde lämnas ensam hemma. En dag bad någon om att få se honom flyga.
En annan dag ville folk ta bilder.” Med de pengarna kunde de köpa Julieta, en tornuggla som idag är 13 år. Utan att de egentligen planerat det började projektet växa. De köpte en örn, började med små flyguppvisningar och fick till slut samarbeten med medier som Tv Aragón. Men den röda tråden var alltid densamma: utbildning och kunskap.
Alberto fortsatte att studera. Han gick kurser i barnpedagogik, ornitologi, förvaltning av jakt och fiskeresurser, och för fyra år sedan även djurassisterad terapi. Det är en pedagogisk terapi med fåglar där olika fågelarter används i utbildande, terapeutiska och rehabiliterande syften. Den är avsedd för personer med olika kognitiva, emotionella, beteendemässiga eller sociala svårigheter.
Den bygger på guidad och säker interaktion mellan personen och fågeln, genom pedagogiska aktiviteter som anpassas efter deltagarens förmågor. Det handlar inte bara om att ”ha kontakt” med djuret, utan om att använda det som ett pedagogiskt och motiverande verktyg.
Till slut tog arbetet med rovfåglarna över helt. Alberto var tvungen att välja och han valde detta liv.
Bea är samtidigt en kraft i sig. Hon arbetar heltid på djurkliniken, designar smycken, tar hand om huset och alla djuren hemma och är med på alla evenemang med sin man Alberto.
– Hur får du tiden att räcka till? frågar jag.
Hon skrattar.
– Jag vet inte. Men det går.
Beas favorit, Julieta, en vacker tornuggla, som är hela 13 år.
Utdöende djur
Samtalet blir djupare. Alberto talar om hur samhället blivit alltmer urbant och hur landsbygden överges.
Förr klarade sig djuren i naturen på egen hand. I dag överlever inga djur om de inte anses vara ekonomiskt lönsamma för människan. Ett tydligt exempel är stäppfåglarna, som håller på att dö ut eftersom jordbrukets produktivitet prioriteras. Åkrarna förgiftas med bekämpningsmedel och herbicider, man använder intensiva spannmålssystem. Detta leder till att stäppfåglarna saknar föda och försvinner.
Bland stäppfåglarna finns bland annat tranan, stortrappen, tjockfoten, flyghönan och svartbukig flyghöna. Det är arter som i stort sett riskerar att försvinna helt.
Samma sak har hänt med andra arter, till exempel gamarna. På grund av läkemedel som används inom boskapsskötseln minskade deras population kraftigt. När gamarna åt kadavren blev de förgiftade och dog. I Indien har omkring 90 % av gamarna försvunnit av denna anledning. I Spanien har myndigheterna sedan år 2000 dessutom förbjudit boskapsägare att lämna döda djur på fälten, som man gjorde förr för att gamarna skulle kunna äta dem.
Ett företag skapades, som ansvarar för att samla in kadavren och transportera dem till en förbränningsanläggning. Så vad händer då med gamen? Gamen blir utan föda. Och gamens population minskar eftersom det inte finns någon mat ute i landskapet. Med anledning av detta inrättas så kallade muladarer, platser där myndigheterna eller privatpersoner ibland ideellt, ibland inte, matar gamarna för att människor från städerna ska komma och ta fotografier.
Ordföranden för Stiftelsen för lammgamen sade i ett uttalande år 2020 i Spaniens nationella radio Aragón, att om utvecklingen fortsatte på detta sätt skulle lammgamen bli den första arten som skulle försvinna på grund av sin egen framgång. Anledningen är att graden av inavel hos lammgams populationen i Pyrenéerna är så hög att redan de nuvarande generationerna till stor del är sterila, de flesta ungarna och äggen är obefruktade eftersom inaveln är så omfattande att de inte längre är fertila.
Albertos leende säger allt! Bea med Morfeo som är en korpkondor.
Natur och sagor
– Vi skapar utfodringsplatser nu för fotografer, säger han, men rubbar den naturliga balansen.
– Vi försöker visa en verklig bild av landsbygden, säger Alberto. Utan romantisering.
En central del av deras arbete är att inte förmänskliga djur. Rovfåglar är inte ”lyckliga” eller ”ledsna” på mänskligt vis. De överlever. Problemet är att samhället blandar ihop natur med sagor. Den inställningen tar de med sig till skolorna.
– När ni är i skolan med barnen och ni har med er flera rovfåglar som till exempel Berguven, förklarar ni vilken art det är och var den kommer ifrån? frågar jag.
– Vi förklarar ögonens storlek och varför den kan vrida huvudet 270 grader, att det ena örat sitter högre än det andra. De förklarar att fjädrarna har en annan form än hos dagaktiva fåglar och att det är därför nattaktiva fåglar flyger ljudlöst. Och de förklarar vilken betydelse varje rovfågel har i naturen.
Det vi säger till barn är att läsa, att undersöka och att själva ta till sig idéer eller tankar från den del som de själva tycker är mest intressant och förstå vilken betydelse de har för naturen.
Fantastiska tornugglan Julieta visar upp sig.
Barns inställning till rovfåglar
– Vi låter barnen se rovfåglarna äta och har aldrig sett ett barn bli traumatiserat, säger Alberto. Det är oftast de vuxna som reagerar. Barn förstår näringskedjan. Det är vuxnas äckel som skapar distans. Vissa skolor har till och med bett oss att inte visa maten eller säga att fåglarna inte äter kött, utan att de äter fågelgodis.
– Visste du, säger Alberto, att i tv-dokumentärer i dag får man inte se hur ett rovdjur biter sitt byte. Man får bara se attacken och sedan rovdjuret som redan äter. Inte ens i reklam får man använda riktiga djur längre. De är alla datorgenererade.
Alla deras fåglar är födda i fångenskap, många genom artificiell insemination. De har mänsklig prägling och kan inte släppas fria. Bea och Alberto är auktoriserade uppfödare, och här blir Alberto mycket tydlig:
– En rovfågel är inte ett husdjur.
Besökarna på en iberisk marknad får tillfälle till närkontakt med dessa fantastiska rovfåglar.
Alliansen mellan människa och fågel
Han berättar om deras introduktionskurs för personer som vill ha en rovfågel, som är på 10 timmar och vars syfte är att krossa illusioner. Kursen visar vad det verkligen innebär att ha en rovfågel.
Det kräver total tidsåtgång. Inga spontana semestrar. Man kan inte lämna fågeln till vem som helst. Vissa arter får inte ens tas med över regions eller landsgränser. I vissa länder är falkenering förbjuden.
Kostnaderna är tydliga: en Harris-hök kan kosta mellan 150 och 300 euro, men det är bara början. Till det kommer tusentals timmar träning, obligatorisk GPS-utrustning för 1500-2000 euro, transportburar, tillstånd och godkända flygområden. Man får inte flyga var som helst.
– Och så det oförutsägbara, säger Alberto.
– Om fågeln flyger iväg. Är du beredd att ta ledigt i flera dagar för att leta?
Många går kursen och inser att de älskar världen, men inte vill äga en fågel till slut. För Alberto är det ett lyckat resultat. Utöver rovfåglar arbetar de även med exotiska djur i utbildningssyfte. Deras skolprogram är uppdelat i två delar, respekt för rovfåglar och ansvarsfull djurhållning. I Aragonien finns ingen annan som arbetar på detta sätt.
Innan jag åker citerar Alberto, Félix Rodríguez de la Fuente, som var en spansk naturalist, vetenskapskommunikatör, författare och programledare. Han ansågs vara en av de mest inflytelserika personerna i försvaret av naturen och djuren i Spanien.
“Falkenering är den största alliansen mellan människa och djur, utan våld eller tvång.”
Vid träning av rovfåglar används varken bestraffning eller tvång. Fågeln återvänder av egen vilja. När en falk flyger på cirka 300 meters höjd och dyker ner för att fånga sitt byte som erbjudits eller skrämts upp, sker detta naturligt. Det anmärkningsvärda är att falken därefter låter människan närma sig och överlämnar bytet i utbyte mot en belöning allt utan straff.
Jag lämnar deras hem med känslan av att ha lärt mig mer än bara om falkenering. Jag har fått en ärlig, oromantiserad syn på naturen och i en tid då många helst blundar, är det ovärderligt.
