Jag väntar vid Torremolinos station, spänd av förväntningar inför mötet med den person som kan berätta historien från allra första början. Historien om hur stadens gayliv blev till under Franco-tiden, hur den blomstrade och sedan brutalt släcktes ner den 24 juni 1971. 

I Benalmádena bor halvsvenske heterokillen Daniel 34 år med sin fru och dotter. För åtta år sedan erbjöd en god vän Daniel ett arbete på Vanilla, ett välbesökt gay-café i kvarteret Nogalera och där har han blivit kvar sedan dess.

Om någon skulle tro att dragshow är en art på utdöende så vill jag upplysa om att inget kan vara mer fel. På baren Mariquita Copas i kvarteret La Nogalera uppträder inte ”karlar i klänning” här bjuds besökarna på en burlesk cirkus.

Torremolinos är av många känd som en av Europas bästa städer för regnbågsmänniskor. Hit vallfärdar personer från hela världen för att träffa likasinnade.

I början av åttiotalet var jag i tjugoårsåldern, livet skulle levas fullt ut och mottot var We are going to live forever.

I gassande sol går jag sakta framåt på en sliten grusväg, på båda sidor om mig växer ogräs och medicinalväxter högt och vilt. Lite längre fram och cirka femton minuters promenad från Plaza Costa del Sol i Torremolinos ska det ligga en frodig oas värd namnet, Molino de Inca Jardín Botánico.