Ateneo de Música y Danza är skolan där alla, oavsett ålder kan få utlopp för sin musikaliska lusta. På denna skola är lärarna kompetenta, yrkesskickliga och sakkunniga experter.

På en avskild och säker plats ett par mil från kusten ovanför Marbella ligger ett stall med namnet ”Marbella Club Centro Hípico”.

ETT OPERA- OCH TEATERHUS som likt fågeln Fenix har uppstått inte bara en gång, utan två gånger! Under andra halvan av 1900-talet ödelade en brand nästan helt byggnaden, som då hade namnet Teatro de la Libertad. Under senare tid riskerade teatern att rivas för att staden önskade bygga bostäder på platsen. Den dåvarande borgmästaren lyckades övertala staden att Málaga behövde ett eget operahus.

Pier Bertolotto var sju år och kom till Torremolinos 1970 på semester tillsammans med sina föräldrar som båda var från Italien. Pier minns de stora byggkranarna som var uppställda för att bygga flera av de stora husen i staden.

Peter Pruis vandrade in till Spanien från Holland, det är nu 17 år sedan och därefter har mycket hänt. Peter och hans pojkvän hade tankar på en bar eller restaurang i Marbella men valde Torremolinos, ett beslut som Peter aldrig har ångrat.

Jag väntar vid Torremolinos station, spänd av förväntningar inför mötet med den person som kan berätta historien från allra första början. Historien om hur stadens gayliv blev till under Franco-tiden, hur den blomstrade och sedan brutalt släcktes ner den 24 juni 1971. 

I Benalmádena bor halvsvenske heterokillen Daniel 34 år med sin fru och dotter. För åtta år sedan erbjöd en god vän Daniel ett arbete på Vanilla, ett välbesökt gay-café i kvarteret Nogalera och där har han blivit kvar sedan dess.

Om någon skulle tro att dragshow är en art på utdöende så vill jag upplysa om att inget kan vara mer fel. På baren Mariquita Copas i kvarteret La Nogalera uppträder inte ”karlar i klänning” här bjuds besökarna på en burlesk cirkus.

Torremolinos är av många känd som en av Europas bästa städer för regnbågsmänniskor. Hit vallfärdar personer från hela världen för att träffa likasinnade.

I början av åttiotalet var jag i tjugoårsåldern, livet skulle levas fullt ut och mottot var We are going to live forever.